sommar
SOMMARKVÄLLAR RUNT ELDEN
Det hettar i skinnet, kliar av myggbett, svärmande myror och det luktar söt inlandssjö. Dessutom doftar det rök och knastrar från elden.
Badar med Maria, Arlindo får en skaplig gädda medan Carine och Marianne sitter vid lågorna och pratar.
Sjön ligger som i en gryta mellan branta kanter, en gubbe ligger och sover på ett båtskrov men annars är det fullständigt folktomt och tyst, väldigt tyst.
Inte ens Göken håller igång.
GÅR NÅGON VID MIN SIDA?
Innan promenaden slår jag mig ned för att verkligen lyssna på ett ”Sommar”-program i P1. Det är Klas Östergren, en författare och person jag sätter stort värde på.
Omständigheterna har medfört att jag bara lyssnat på två hela ”Sommar”-program i år. Från på- till avannons. Det första var Bert Karlsson.
Väntade ett viktigt telefonsamtal, satt rakt upp och ned och kom mig inte för annat än att lyssna på Bert. Det var tomt som kylskåpet i en vinterförseglad husvagn och handlade huvudsakligen om att alla andra, som hade sagt att han hade fel, till slut fick stå där med lång näsa och medge att det var han som hade rätt.
Han borde ha pratat om svamp istället. Bert Karlsson är väldigt kunnig, rena mycologen, när det kommer till svamp.
Klas Östergrens program var som ”Sommar” på Torsten Ehrenmarks tid. Kunnigt, underfundigt och tankeväckande.
Han talade om språket, sa sig vara språkpolis och skydde klyschor och klichéer. Ändå gjorde han i slutet av programmet en ”Bergman”.
Ingmar Bergmans sista stora framträdande i offentligheten var hans ”Sommar”-program vilket han avslutade med frågan: Var kommer musiken ifrån?
Det var nog inte bara jag som kom att tänka på Gud.
Utvikning: På -80 talet satt jag med en svettig telefonlur på ”Jacob Steges” redaktion på SVT 1 Nöje och slog numret, det var bara det närmast en statshemlighet, alltså Ingemar Bergmans telefonnummer, till Fårö.
En kvinna svarade, var det Ingrid, och jag lade fram min förfrågan om att få intervjua honom i ”Jacobs Stege”. Kvinnan lade fumligt handen, jag hörde varje ord, på lurens mikrofon och sa att det var någon från ”Jacobs Stege” i TV som ville intervjua. Ingemar Bergman röt:
”Nej, i Helvete!”
Jag sa tack då och lade stukad på telefonluren.
I alla fall. Klas Östergrens ”Sommar”-program var alla tiders. Precis så där intresseväckande, mysigt och underskruvat kul som ett sådant program är när det är som bäst.
Till slut gjorde han då sin”Bergman” och funderade om det bredvid varje människa går någon annan.En följeslagare, egendomlig kraft eller vad vet jag.
Under min promenad idag var jag, i alla fall tror jag det, ensam men en försiktig sensommarsol följde mig hela vägen till Hårte och åter.
PANNKAKOR PÅ STRANDEN
Maria har stekt pannkakor som vi äter med korv från butiken i Mellanfjärden och några med hallon. Jag medför en kanna kaffe och Kornotton, Risotton som H gjort på Korngryn och massor med Parmesan.
Vi sitter på stranden i Lönnånger, strax nedanför Har Per Johans stuga. Denne är sedan länge död, han bodde hemma hela sitt liv tillsammans med sin mamma. Han tyckte att hon var så ful att han satte upp en betongskiva tvärs över matbordet. Han ville inte se henne men åt av allt hon ställde fram åt honom. Någon feminist var han inte.
Men pannkakorna som vi äter i skriet från måsar och vågornas kluckande är kalasgoda.
MÖTE MED PERSIKA
Sommarens praktfullaste dag vecklar ut sig över landskapet och vi sitter på bron och dricker kaffe. H har sin packning med allt från dator till laddare och Mascara framför sig. Hon ska snart trava iväg till Y-bussen, resa till Stockholm och vidare till Grekland.
Jag tror att ön heter Chalki och den nås med båt från Rhodos. Vi, språkläraren i mig har vaknat, går igenom några vanliga fraser.
På morgonen säger man ”Kalimhera”, mitt på dagen ”Kalisphera” och när det kvällas drar man till med ”Kalinichta”. Förmodligen heter Tack ”Efcharistou”.
Sedan säger hon ”Hejdå”till Rufus och jag.
Jag sätter på mig kortbrallor, trots att jag lovat att aldrig bli sedd i sådana, packar Ryggan med en flaska vatten och drar iväg mot Hårte. Vindarna är ljumma, det luktar så gott att jag får fullt styr med att hålla koll på vägkanten.
Längs vägen, rätt nära havet, möter jag en Persika.
”Hur är läget?” undrar jag väluppfostrat.
”Det rullar på” säger Persikan.
Sedan plockar jag upp den, blåser bort dammet och äter upp frukten. Saften rinner längs hakan. Den är väldigt söt och jag är inte mer än människa.
