natur
INTE SISTA FÄRDEN
Det är ett pyssel att fästa släpvagnen, med kanot och allt, på Toyotans dragkrok men snart är vi på väg.
Maria sitter vid ratten och vi rabblar matvaror, potatissallad med kapris, lök och vinägrett, korv, soppor, frukt, choklad m.m.
Målet är en sjö någonstans i Medelpad. Inga motorbåtar, någon enstaka stuga men annars är det bara kluckkluck, fåglar, en fisk som slår och vinden som silar mellan träden.
Vi letar en lägerplats runt sjöns stränder, avvisar det ena förslaget efter det andra och återvänder till det första lämpliga stället.
Känner mig först lite bortkommen men när vi fått upp tältet och gjort en lägereld känns allt mycket bättre. Det tar en stund att landa men långsamt blir det vår lilla strand långt borta i mitten av ingenstans.
Vinden får tältduken att fladdra. Maria, som är inläst på André, pratar om de 90 dagar han och hans två kompanjoner kämpade över packisen innan de slutligen dog på Vitön.
Jag tänker på baslägret vid Himalaya, 6000 meters höjd, där de riktiga hårdingarna ligger som fjärilspuppor, insvepta i supersovsäckar i tält och vänjer sig vid den tunna luften innan de ska ta sista biten upp till Mount Everest.
Vi badar, grillar starka korvar och dricker kaffe.
På natten är det tystare än tyst och om det inte vore för några fåglar som håller igång kunde man tro att man var i Yttre Rymden.
KANTARELLKRAFT
En kollega, numera tyvärr borta, fick Stora Journalistpriset för sin inträngande intervjuteknik. Egentligen hade hon bara två frågor:
“Hur orkar du?”
Och
“Vad är det som driver dig vidare?”
Egentligen är det samma fråga.
Till mig säger de ofta:
“Hur orkar du med alla tokar som ringer? (Har ni ingen Sluss?)”
Igår kväll, onsdag, var jag ute i skogen med “Gråluvan” Maria och målet var ett rejält bestånd av sommarkantareller.
Hon plockade medan jag rökte Greve Hamilton för att hålla myggorna borta.
Det räckte till två ordentliga Kantarellmackor, på Fäbodknäcke.
Så, på frågan om hur jag orkar är svaret enkelt:
Kantarellmacka med smörstekta pinfärska kantareller.
SOMMARKVÄLLAR RUNT ELDEN
Det hettar i skinnet, kliar av myggbett, svärmande myror och det luktar söt inlandssjö. Dessutom doftar det rök och knastrar från elden.
Badar med Maria, Arlindo får en skaplig gädda medan Carine och Marianne sitter vid lågorna och pratar.
Sjön ligger som i en gryta mellan branta kanter, en gubbe ligger och sover på ett båtskrov men annars är det fullständigt folktomt och tyst, väldigt tyst.
Inte ens Göken håller igång.
SOLEN SKRATTAR
Är detta ett skämt?
Vi står i hörnsmygen till SR Västernorrlands port, Pether, TullaMaja, Peter W och jag, vi ska strax spela in avsnitt 10 av “Fogelbergs Ljudbokspodd” och Solen skrattar oss varma. Det är inte klokt, det liknar för första gången detta år en gedigen sommardag. En sådan sommardag de hade förr.
Vi tipsar, i Podden, släpps på fredag 12.00, om Ljudböcker i långa rader.
Från den fängslande vidriga “Trasdockan” av Daniel Cole till Mari Jungstedts “Det förlovade landet“, en mysdeckare från Kanarieöarna. 329:ans dubbeldäckarbuss till Gnarp och sallad på verandan med Maria.
Prick 18.00 kommer hennes syster Carine med sin Toyota och det bär av till skogs och, efter en skaplig promenad, till Åsvallen, en gammal fäbod.
Det luktar skog och mossa. Solen gassar, vi sitter utanför en fäbodstuga på en träbänk och kontemplerar.
“Ja Herregud” säger Carine, “Tänk den där gamla klassiska P-rullen där Fäbodstintorna blev pilska och började bete sig med Falukorvar när någon blåste i en magisk näverlur.”
Hon greppar en vattenkanna, låtsas att det är en näverlur och så improviserar vi fram en 10 sekunders uppföljare till den ärevördiga fäbodfilmen. Maria filmar.
Det är en fin kväll på Åsvallen.
