buss
VÅR ÖVER NAVET
-20 OCH STRÖMAVBROTT
Det kunde ha varit värre.
På väg från Sundsvall och inspelningen av två nya avsnitt av ”Fogelbergs Ljudbokspodd” krockar två långtradare och korkar igen E4. Ute är det virvlande snö, usel sikt och väldigt kallt.
Inne i dubbeldäckarbussen, gamla fina 329:an, är det varmt, det finns toa och uttag för mobilladdare.
Ingen idé att hetsa upp sig. Eller som Hans-Åke brukar säga:
”Det är som det är.”
Lyssnar färdigt på ljudböckerna ”En äkta man” av Dennis Lehane och ”Begynnelse” av Dan Brown. Den första fängslande och den senare lättläst som en serietidning.
Föraren säger över högtalarna att det nog kommer att ta några timmar innan vi kommer loss.
Varför tillåts långtradare med sommardäck trafikera de här breddgraderna? Folk börjar prata med varandra. Det är trivsamt. Petra, min sätesgranne, tar emot en apelsin och så sitter vi där och skalar som på en sorglös skolutflykt.
Alla vi i bussen kunde ha varit instängda i ett kvarter där bomberna haglar, i Syrien.
Somnar under två duntäcken, och, för säkerhets skull, långkalsonger. Det sista jag minns är att den lilla gruppen på väg Norrut i Sydafrika på 1700-talet, angrips av en stor stam mordiska krigare.
Vild batalj på savannen men den där stammens Drottning skulle inte ha dansat triumferande men hon kunde ju inte veta att en tunna svartkrut var på väg att explodera under henne och att hennes huvud, som trillade av vid smällen, skulle sättas upp på en lans till varning för alla som ännu försöker dumma sig.
Berättelsen är ”Blå horisont” av Wilbur Smith
Vaknar med kall näsa medan det är varmt som i Afrika under duntäckena.
Strömavbrott. Ute är det -20 och Klas-Göran kommer för att kolla jordvärmeväxlare och det precis som strömmen går på.
Gör eld i vedspisen, häller upp mat till Rufus och strax stiger värmen från två håll.
Det kunde verkligen ha varit värre. Bomberna haglar inte, det luktar kaffe och vedeld.
HEMRESA
”Är det någon som ska med 329:an?”
Marken är isig och lurig, dagsmeja, vi Navet, Busstationen i Sundsvall.
”Jag ska”, säger en dam.
”Vad bra, då går jag efter dig.”
Bussen skumpar Söderut och damen, hon som sagt att hon skulle med bussen, fnittrar och säger:
”Det var flera människor som räckte upp handen när du frågade om någon skulle med.”
Att räcka upp handen framför en blind är inte så klyftigt.
När bussen stannar går jag över planen framför Brandstationen. Var börjar Gammelvägen, den jag ska upp på.
Då stannar Jenny, Jespers mamma, och jag får åka med henne hem.
Vidare får jag reda på att lille Erik, Polissonen, blivit pappa. Så ung. Dessutom är Jenny själv på jäsning. Beräknad nedkomst om tre veckor.
Vi pratar om tiden och vad den gör med oss. Svindlande.
Igår när jag gick samma väg till fots stötte jag på en dam, Hon hjälpte mig förbi en Fibergrävartraktor och sedan var det inget mer med det utom att hennes väninna, som inte hälsade på mig, stod kvar när den socialt kompetenta damen ledsagade mig förbi traktorn.
Plötsligt framstod de båda, fast den ena var mer framåt, som skvallriga skräcködlor. De utstrålade harm över mitt privatliv men jag säger som Jesus: ”Den som själv är utan synd kastar första stenen.”
När jag kliver ur Jennys bil får jag känna på hennes mage. Det är en sådan där sportig kula och med största sannolikhet har hon inget Ardennerarsel.
Inte heller har hon något behov av att döma.
Hon är bara glad.
VERKLIGHETEN
Finns det någon verklighet som är verkligare?
Många menar att semesterveckorna var verkliga på det där guldkantade sättet man drömmer om.
Åter andra menar att ett trist arbete är verkligheten som hårdast.
Efter att ha stått på Byvägen, det var ymnigt snöfall, åkte till SR i Sundsvall för att tillsammans med Peter Wallgren spela in 4 Ljudbokstips.
Efter inspelningar och prat om TullaMajas och mitt gemensamma projekt ”Fogelbergs ljudbokspodd” tar jag en taxi ned till centrum för att hinna hem redan med 11.30-bussen.
Det är inte kallt, +-0, men luften är rå och äter sig genom kläderna och själva stämningen är gnagande grå.
Busstationen Navet i Sundsvall, jag vet inget verkligare.
Vanliga medborgare som med buss ska ta sig hit och dit men stället är också en samlingsplats för de som inte kommer någonstans. Möjligen till Systembolaget.
Det är uppgivenhet över platsen, Sundsvall när stan är som värst, och när en kille, lätt påstruken, väldigt hygglig, visat mig bussdörren, morsar på föraren, går längre in, slår mig ned och släpper ut en suck av lättnad.
Hejdå Verkligheten, nu reser jag hem till min bekvämlighetszon och kliar katten.
Stackars de som blir kvar på Navet.
