Konsert
LJUVLIGA SILJA IGEN
Återkommer från ett tryckande varmt Stockholm, Maria plockar upp mig på Stationen i Hudiksvall, vädret är lika bastuartat som i Huvudstaden, och strax är vi i Silja igen.
Jag älskar stället. En by långt inne i skogen och Jenny som serverar kaffe i en trivsamt uppsnofsad loge. Möblemanget är udda sittgrupper med sköna soffor, sådana där som man bara kan sjunka ned i, och stämningen är trivsam när Arlingo, Carine, Marianne, Pia, jag och Maria sätter oss till rätta.
Bandet är duktiga, Bosse Dereborn på ståbas är helt grym och sångaren, vilken är samma person som gjort låtarna, kan sina saker till punkt och pricka.
Folk är glada, applåderar ivrigt men ändå är det något som inte stämmer.
Alla låtar är utpräglad mjukcountry and Western och skulle med sin vänliga framtoning passa i vilken hiss som helst. Det handlar om dammiga vägar, ensamma ritter på prärien och undersköna senioritor från Mexico.
Det är, jag hatar att låta gnällig, som när Japaner spelar Brittisk arbetarklasspunk, som Tyskar som spelar Amerikansk gladjazz eller som när Norrmän spelar Fats Dominocovers.
Det är mysigt men oorginellt. Det skulle vara mer spännande om sångare/låtskrivare, som kommer från Stöde, ville skildra verkligheten där.
Vardagsliv, trasslande bilvärmare, olycklig kärlek och ett oväntat möte på ICA.
Men strunt i det. Kvällen är overkligt behaglig och jag hugger begärligt in på Jennys ostkaka med, tror jag rabarbersås.
Stället, musik- och fikalogen i Silja är underbar.
SILJA ROCK ´N COUNTRY
Silja? Har aldrig hört talas om stället men det visar sig ligga inne i skogen mellan Via och Ilsbo. Vi, Maria, Pia, Carine, Arlindo och jag skumpar på slingrande vägar förbi utslängda byar, öppna marker och täta skogspartier. Målet är en loge som rymmer ”Jennys Kafé” och musikunderhållning. Ett Ilsbogäng, ”The Neighbours” ska spela och mina förväntningar är inte höga. Buskis och ”Trio med Bumba”-covers?
Men hembakat djupt inne i skogen kan inte vara annat än utsökt. Litar på Jenny.
Vi bänkar oss inne i den pyntade logen och när Maria beskriver bandet ser jag framför mig en samling lurkar i Cowboyhattar från Buttericks men när de börjar spela blir det annat ljud i skällan.
Det är högt, trummisen är knivskarp, alla spelar bra och dessutom kan de sjunga, i stämmor, och på bättre Engelska än någonsin Jerry Williams lärde sig behärska.
Det svänger som satan och blir ett av de där lyckliga ögonblicken då musiken tränger in i magen och hjärtat, utan att passera den kinkiga hjärnan.
Jennys Kladdkaka, Rabarberpaj och goda kaffe gör den varma sommarkvällen till en fullständigt hänförande upplevelse.
Silja? Jag vet var det ligger. Ett toppställe.
MOONDOG PÅ RÖNELLS
Moondog. Var har jag hört det namnet. Bekant men ändå inte. Nyfiken.
Det är tidig kväll när Martin och jag går över broarna, genom ett Kungsträdgården som badar i snö och tystnad, vidare över Norrmalmstorg och upp längs Birger Jarlsgatan, förbi Stureplan och så är vi framme vid Rönells antikvariat.
De, kanske ett 50-tal, som samlats denna kväll kan Moondog på sina fem fingrar.
En flicka spelar piano och en äldre man, själva Moondoglärljungen, klädd i kaftan, långt grått skägg, spelar på en egendomlig trumma, en låda av något slag samt bjällror.
Ibland låter det som om han klämmer på en groda.
”Hoppas den inte är utrotningshotad” viskar Martin.
Musiken är trippande och munter. Stumfilm eller som Erik Satie på Speed.
Improvisation är det inte tal om. Varje ton och ljud är nedskrivet i notbladen. Man förstår att själva Moondog, som seglade vidare -99, var perfektionist.
Detta är adepter som framför Mästarens verk.
Tankfulla går vi tillbaka genom staden, snubblar på is och snöklumpar, pratar om kvällens musik och andas den kyliga kvällsluften.
Moondog? Sa du Moondog? Jo men visst, jag har hört hans musik. Den är verkligen fängslande.
JULSHOW PÅ KULTURSTJÄRNAN
”Are your balls on fire?” viskar en sensuell röst I mitt öra. Det är Carine Gomez, ett hett stycke från orten, lokalen är biosalongen på ”Kulturstjärnan” i Gnarp och på scenen står Linda Gail Lewis, Jerry Lee´s lillasyrra, Steve Gibbons, han med ”Down in the bunker”, samt bandet ”The Rockarounds” med bl.a. Micke Finell.
Carine Gomez och jag
Linda hamrar på synthen och sjunger ”Great balls of fire” så att publiken gungar.
Träffar Hans-Åke Bergman från Jättendal och fikar med Erik Westner från Årskogen samt dennes kärlek Nathalie, en charmig flicka från Sundsvall.
”Nice to see you again, darling” säger Linda Gail när hon släntrar förbi mig i pausen. ”Darling”, jo jag tackar jag, och tänker på den avspisning jag fick av en kvinnlig producent från ”P1 Morgon” när jag härom morgonen kallade henne ”Älskling”, bara så där i förbifarten.
”Min titel är Producent” klippte hon av.
Så är det inte i Gnarp denna kväll när det är Julshow på ”Kulturstjärnan”.
Det är öppet, varmt och tolerant och alla är varandras ”Darlings”.
Extra festligt blir det också när den fantastiske trummisen Ingemar Dunker framför ”Sjömansjul på Hawaii”.
