Konsert
MOONDOG PÅ RÖNELLS
Moondog. Var har jag hört det namnet. Bekant men ändå inte. Nyfiken.
Det är tidig kväll när Martin och jag går över broarna, genom ett Kungsträdgården som badar i snö och tystnad, vidare över Norrmalmstorg och upp längs Birger Jarlsgatan, förbi Stureplan och så är vi framme vid Rönells antikvariat.
De, kanske ett 50-tal, som samlats denna kväll kan Moondog på sina fem fingrar.
En flicka spelar piano och en äldre man, själva Moondoglärljungen, klädd i kaftan, långt grått skägg, spelar på en egendomlig trumma, en låda av något slag samt bjällror.
Ibland låter det som om han klämmer på en groda.
”Hoppas den inte är utrotningshotad” viskar Martin.
Musiken är trippande och munter. Stumfilm eller som Erik Satie på Speed.
Improvisation är det inte tal om. Varje ton och ljud är nedskrivet i notbladen. Man förstår att själva Moondog, som seglade vidare -99, var perfektionist.
Detta är adepter som framför Mästarens verk.
Tankfulla går vi tillbaka genom staden, snubblar på is och snöklumpar, pratar om kvällens musik och andas den kyliga kvällsluften.
Moondog? Sa du Moondog? Jo men visst, jag har hört hans musik. Den är verkligen fängslande.
JULSHOW PÅ KULTURSTJÄRNAN
”Are your balls on fire?” viskar en sensuell röst I mitt öra. Det är Carine Gomez, ett hett stycke från orten, lokalen är biosalongen på ”Kulturstjärnan” i Gnarp och på scenen står Linda Gail Lewis, Jerry Lee´s lillasyrra, Steve Gibbons, han med ”Down in the bunker”, samt bandet ”The Rockarounds” med bl.a. Micke Finell.
Carine Gomez och jag
Linda hamrar på synthen och sjunger ”Great balls of fire” så att publiken gungar.
Träffar Hans-Åke Bergman från Jättendal och fikar med Erik Westner från Årskogen samt dennes kärlek Nathalie, en charmig flicka från Sundsvall.
”Nice to see you again, darling” säger Linda Gail när hon släntrar förbi mig i pausen. ”Darling”, jo jag tackar jag, och tänker på den avspisning jag fick av en kvinnlig producent från ”P1 Morgon” när jag härom morgonen kallade henne ”Älskling”, bara så där i förbifarten.
”Min titel är Producent” klippte hon av.
Så är det inte i Gnarp denna kväll när det är Julshow på ”Kulturstjärnan”.
Det är öppet, varmt och tolerant och alla är varandras ”Darlings”.
Extra festligt blir det också när den fantastiske trummisen Ingemar Dunker framför ”Sjömansjul på Hawaii”.
JULSHOW I GNARP PÅ TORSDAG
Några gubbar från Bågskytteklubben ställer saker i ordning. De låter mycket seriösa, fast glada. De har något på gång, det är tydligt.
Det är träningskväll på ”Kulturstjärnan” i Gnarp, det klonkar vardagligt från redskap och Arlindo kommer ut från sitt kontor och hejar.
Vid ingången, mot gatan, sitter en affisch som berättar om torsdagskvällens Julshow.
10 december19:00 · Kulturstjärnan · Gnarp
Entré 250 kr.
Linda Gail Lewis kommer tillbaka, men knappast ensam, med sig har hon bl.a. Steve Gibbons och en hel skrälldus med musiker.
I Gnarp, otroligt!, det måste man ju bara gå på.
FOLKETS KULTUR I HUDIKSVALL
En kväll senare. Helafton med Sune i Hudiksvall.
Hudiksvall puttrar i sitt eget trygga småstadsfett när vi cruisar i Sunes lilla Pickup, genom alla dessa rondeller, förbi Lillfjärden och järnet in till Möljen. Fiskebodarna ligger knäpptysta, raggartrafiken är lågintensiv och från Statt, eller är det O’ Learys, hörs ett förstrött plonkande.
Den käcka servitören på Texasstället kallar oss för ”Grabbar” och Sune muttrar: ”Men vad fan, vi är väl ändå gubbjävlar.”
Sune och jag på Textas Saloon
Han äter Revbensspjäll medan jag hugger in på en B&C-Hamburgertallrik. B&C står för Bacon och Cheddar, anrättningen är ställets stolthet och jag får så mycket fett och kolhydrater att jag glider in i Paltkoma samtidigt som vi bänkar oss på Folkets Hus, egentligen heter det idag Kulturhus, för att vara med om ”The Legends”.
The Legends
3 snubbar härmar varsin gubbe: Jerry Lee Lewis, Roy Orbison och Elvis Presley. Konsertsalongen är fullpackad, sorlet muntert och showen rätt eländig. För mycket illa skrivet prat gör 1:a akten seg men efter paus blir det full rulle. Publiken blir rusig av lycka och har helt klart överseende med att Jerry Karlsson, som gör Jerry Lee, pratar en rätt pissig amerikanska och jag känner mig som en snobb. Försöker uppskatta det goda, en grym trummis och enskilda låtar som tar skruv, men Hasse Andersson Kvinnaböske, varför kommer jag att tänka på det?, är också populär. Precis som Grindslanten, Ullared och snorbillig glass.
Men strunt i det. Sune sitter och sjunger med, han kan alla texter, i Elvis och Jerry Lee-låtarna och han som sitter till höger om mig är rar, har jobbat 46 år på Iggesunds Bruk och hjälper mig att knäppa kort på föreställningen.
Klockan är närmare 12 när Sune kör hem mig till Jättendal. vi står och snackar i den milda höstnatten, slår en drill och röker Greve Hamilton i våra pipor.
