vilse

”1793” – EN FANTASTISK BRA LJUDBOK

Vinden är frisk, det susar i trädkronorna när jag går runt byn. Möter en gubbe med två hundar, säger Hej, utbyter några ord och sedan är det inte mer med det.

Kommer ned för Åvägen, går över Järnvägen, vidare nedför backen, hittar postlådorna och vittjar min egen. En skaplig hög.

Går snett över vägen där ena ingången till min gård borde ligga. Något blir fel. Går fram och tillbaka. Är ibland inne på gården, trevar längs hus men det var väl alldeles förbannat. Till slut får jag lust att helt sonika sätta mig ned, gråta en skvätt och röka en pipa Greve Hamilton.

Tar mig samman och fortsätter jakten på ingången mellan husen, stenstolparna och den snart manshöga astilbes.

Plötsligt kommer jag rätt, låser upp, pustar ut och funderar över nästa steg.

Är jag så vimsig, knappt hittar hem bara för att jag är så uppfylld av en just färdiglyssnad ljudbok? En sådan där makalös upplevelse som fyller en ut i varje cell. Man är så fullständigt i bokens värld att allt annat förefaller väldigt sekundärt. Jag struntar väl i vem som vinner Fotbolls-VM, fast det vore så klart kul om Sverige kunde osv.

 

Ljudboken heter ”1793” skriven av Niklas Natt Och Dag och väldigt bra läst av Martin Wallström.

Skit, döda djur, spyor och människovrak ligger i Gamla Stans gränder. Harmynta, halta, spottande och snörvlande rör sig människorna.

Prästerna, ordningsmakten är fulla. Alla stinker av brännvin och sura uppkastningar. Affärer pågår. Fiskmånglare, vedförsäljare och manufakturer.

Mitt bland detta rör sig överklassen, i täckta vagnar och pudrade peruker.

En godhjärtad grovsing, en krigsinvalid vid namn Cardell hittar ett stympat lik i smutsvattnet i Fatburen nära Slussen. Tillsammans med en svårt lungsjuk men mycket slug och bildad man, Mikael Winge, börjar de rota, bokstavligen, i sörjan.

Samtidigt dör Anna-Stinas mamma, de bor på fattiga Söder, och hon blir gripen för lösdriveri och inspärrad på Långholmen. Kvinnorna där lever ett miserabelt liv och Anna-Stina lyckas rymma, får betala med sin dygd men är någorlunda fri för att försöka skapa ett liv.

I det brännvinsstinkande kaos som råder är det inge lätt sak.

Hela berättelsen är så storartad, hemsk och gripande att jag inte hittar hem och snart inställer sig frågan:

Vad ska jag lyssna på nu då?

VÅR ÖVER NAVET

För min inre syn ser jag hur ett blått förhoppningsfullt vårljus sänkt sig över Navet. Slöslasket vispas upp av väldiga bussdäck, strävsamma medborgare ska hem till Njurunda eller kanske Bosvedjan. Det är människor som är på väg till eller från. 
 

Sedan har vi Navets innevånare. Vindpinade existenser, alltid sugna på ett järn elller en sil. Skrovliga röster. Det är så långt från dagisfrökenlena tonlägen man kan komma. Det här är livet när det är avskalat alla förhoppningar.

Men denna dag, som idag är, med ljuset, värmen och snö som rasar från taken låter även fyllona lite gladare.

När 329:ans dubbeldäckarbuss släppt av mig i Jättendal går jag fel när jag knallat uppför Gammelvägen, tusan också, men jag ringer Maria på facetime video, håller upp telefonen och så guidar hon mig rätt jag kommer ned längs Åvägen.

Där finns inga skrovliga röster, förutom min, en Hackspett bearbetar ett träd och strax är jag hemma och gullar med Rufus

MÖTEN I SNÖRÖKEN

Snön yr, traktorer bökar som urtidsdjur i omgivningarna. Under snö och is bubblar bäcken. Fyller lungorna med vinterluft och kan inte få nog.

Går vilse, snöplogskanterna är luriga men kommer rätt igen.

Träffar Anders som är ute och motionerar två hundar.

Går vilse igen. Ingen fara, jag har ingen brådska men som tur är stannar Janina Stoor och berättar var jag är.

Hon är konstnär och en framgångsrik sådan.

”Jag skulle inte klara av att bli blind, Hur skulle det då gå med bilderna? Jag skulle bli tokig” funderar hon.

Jag berättar om mitt skulpterande, att jag har ”ett språk i händerna” och att detta med att förfärdiga saker som slutligen gjuts i brons, håller mig ifrån att bli tokig.

Hon placerar mig vid rätt snöplogskant och en bit längre upp i backen ropar Anna Savolainen att hon har en ny Kommunalröd ryggsäck åt mig.

Samtidigt stannar den där roliga kvinnan, är hon Maorier?, och levererar en blixtsnabb Engelska, kallar mig för ”mate” och går på. Hur kul som helst.

Fortsätter uppför nästa backe, går vilse igen, det var väl själva fan, men hittar till slut min egen tunnel genom snöröken.

Hittar hem, med en ny ryggsäck dessutom.

VILSE

”Där ser jag bara buskar. Vrid telefonen åt höger, rikta den mer nedåt. Ja, nu ser jag. Du är ute på täkten mellan Järnvägen och huset.” Det är Marias röst i telefonen. Rufus hoppar runt mina ben men han berättar inte var jag är vilse.

Det började med att jag skulle kånka ut en kartong ved ur uthuset, ställde den vid vägkanten, tog några steg, och, tappade riktningen.

Gick hit. Gick dit. Stack käppen som en stektermometer i växtligheten men allt kändes likadant. Helvete.

Hörde svagt trafiken från E4 och kände klockan tolvsolen. Mot kinderna. Ändå ingen ledning.

Ringde Anders men han var inte hemma. Försökte med Klas-Göran men han var också borta. Ingen hade möjlighet att leta efter mig.

Då kom jag på. Naturligtvis! Ringde livlina nummer 1, Maria, på Facetime video och på så vis ledde hon mig tillbaka till gårdsplanen.

Åter i kökets trygghet tänker jag på gårdagskvällens Kanariska middag. Systrarna Ysters brors fru fyllde 50 och firades med Gong Yoga och en massa goda rätter.

Bäst minns jag Vuelta de Cassera och de små pirogerna med Tonfisk.

Kanarisk smörgåsbord hos Arlindo och Carine

A post shared by Täppas Fogelberg (@blindfotografen) on

Somnade som ett Lejon vilken just svalt en Antilop och några kilo vitlök.

Och så gårdagens chockbesked på det. Min favoritbloggare Leo har lagt ned sin blogg.

Jag frågar honom varför?

”Människor nu för tiden är så lättkränkta och jag är egenföretagare och har inte råda att stöta mig med någon.”

Så tidstypiskt. Lättkränktheten sprider sig som en farsot och snart vågar ingen säga någonting.

Men så skönt att jag hittade hem. Tack Steve Jobs, och Maria.

 

Persongalleri
Täppas: Han som skriver Bloggen.
Maria: Maria, min Älskling, arbetar på bank, är grym på att plocka hallon, koka sylt, bra träningskompis och som pricken över i, en obegripligt kompetent syntolk.
Arlindo och Carine: Efternamn Gomes, svåger resp. syster till Maria.
Martin: heter Nilsson i efternamn, pluggar till lärare och är min ledsagare i Stockholm.
Greven: 20-årig son som har bytt sina hyss mot flitiga extrajobb.
Jullan: 26-årig dotter och webbdesigner. Bor i London.
Fillen: Felix 29-årig son, blandar studier med hårt kroppsarbete.
Nilas: Nilas 34-årig son som tillsammans med Maggen är föräldrar till Theodor och Thilda. Nilas är en grym mekaniker som bor i Hälsingland.
TM: TullaMaja 38, mamma till Hjördis. TM är radiojournalist i Sundsvall. Sänder var morgon, pigg som en lärka, SR Västernorrlands Morgonshow.
Hans: Flink Webbredaktör för Hemsida och Blogg.
Sussie: Susanne. Kvinnlig bästis sedan tidernas begynnelse. Journalist. Sänder Stil i P1 fredagar 10:03.
Stanley: Stanley som är konstnär, bor i Delsbo och är gammal Hippiepolare.
Urban: Min gubbkompis, jobbar som psykiatriker och som jag brukar promenera med.
Hans-Åke: Hans-Åke Bergman, bor i Djursta, Jättendal, hjälper mig med både det ena och det andra och driver Djursta redovisningstjänst.
No images found!
Try some other hashtag or username
Följ mig på Twitter