bio
GÅ FEL, HITTA RÄTT
Tio cm nysnö runt kängorna, tänk att snö kan dofta, och det är bara någon minusgrad, Februarimilt , när jag står vid Åvägen och väntar på Jörgen.
En dörr öppnas, en bil startar och strax kommer han smygande.
40 minuter senare, i Studion, ringer jag Pether, producent, och ber honom plocka upp en kartong semlor jag beställt hos Hagabagarn.
Semmeldags med Pether
Skönt att vara tillbaka även om de lokala radiosändningarna tycks ligga i OS-dvala.
Euphoria
En man ringer om Dödshjälp. Ett klassiskt ”Ring P1”-ämne och det precis som jag varit på Bio med Maria. Filmen ”Euphoria”, om ett slags självmordshotell biter sig kvar i sinnet som en klåda.
Vad är ett liv värt och har man rätt att avsluta det själv?
En annan man ringer och vi fortsätter att tala om Dödshjälp. Efter 5 minuter säger han:
”Egentligen ringde jag för att prata om Halvorsens genomklappning under en skidtävling i OS.”
Detta plus lite om Akut Sjukvård.
Pärra, programchef på Radiostationen kör ned mig till 329:ans buss. Det har börjat snöa, toksnöa, sitter på bussen och pratar Petra Modé om Kommunpolitik och när vi kliver av i Jättendal har det gått från toksnöa till något som skulle kunna vara från en Sibirisk vinterfilm.
Vilse i vintern
Går hem, går fel, kommer rätt igen för att till slut hitta min gårdsplan, för att gå fel igen.
Irrar en halvtimme. Det är inte kallt och lite snö har ingen dött av. Hittar plötsligt dörren, går in, hälsar på Rufus, drabbas av övermod och går iväg med soporna.
Det var dumt. Någon timme senare hittar jag dörren igen, går in och hänger kläderna på tork.
Detta berättar jag inte för att det skulle vara särskilt synd om mig, blind eller inte, det är som det är. Tänker på det väldigt talande Instagraminlägget som ryggmärgsskadade Yasmine skrev: Det är inte tillkortakommandena som gör en till den människa man är.
Det är något helt, helt, annat.
TED GÄRDESTADFILMEN I BERGSJÖ
”Träden är nedtyngda av snö. Granarna hänger vita och björkarna är glaserade. Där kommer ett par och går, och där tre till.”
Vi närmar oss Bergsjö, den lilla centralorten i Nordanstigs Kommun, Maria sitter vid ratten och jag sitter bredvid. Undrar tyst varför jag hällde i mig bubbelvatten till middagen. Det är oproffsigt att hälla i sig dryck innan ett biobesök.
Filmen om Ted Gärdestad visas på biografen.
Vi parkerar invid de väldiga snöhögarna vid kyrkan och går sista biten. När en film visas i Bergsjö är den av Änglagårdproportioner. Smala filmer göre sig inget besvär.
Kön till kassan är lång, antingen betalar man kontant eller Swischar. Godis finns.
Fåtöljerna är sköna, reklam visas inte och de lottar ut nya biobiljetter, eller vad det nu är, på våra just inhandlade biljetter.
Salongen är full, packad bakifrån och det är först på tredje bänk det finns plats. Vi sitter lite åt sidan så vi inte stör andra när Maria viska/syntolkar bilderna.
Det är en gripande historia. Två unga bröder får skivkontrakt hos Stikkan Andersson, förväntningarna bubblar och mycket snart är succén ett faktum.
Skiva efter skiva, oskyldiga texter framförda med ljus livsbejakande röst och landsomfattande turnéer med horder av skrikande fans. Ted är ett fenomen som alla älskar.
Det är bara det att framgången mal ned honom, han går vilse i sitt eget inre och allt det ljusa blir allt svartare.
Till slut sitter man där med en klump i magen. Dessutom måste jag, förbannade bubbelvatten, gå och slå en båge mitt under filmen.
”Menar du allvar?” Undrar Maria när jag ber henne följa mig.
”Tyvärr” förklarar jag, för, som det heter, nöden har ingen lag.
Men filmen är gripande och bra. Det är en sådan där film som stannar i en, en historia att tänka tillbaka på.
DEN STORA UTSTÖTNGE/THE BIG SICK
Vad kan man välja i ett liv? Bostadsort, utbildning och vem man ska leva med.
Ändå inte. Det gäller att passa in i normen. Hela tiden den osynliga lag som bestämmer vad som är rätt och fel.
Biohuset i Sundsvall kryllar av folk. 98,5% ska se en ny filmatisering av en gammal Stephen Kingbok medan vi söker oss till salong 8 och filmen “The big sick” som just haft premiär.
Ung man med Pakistanskt ursprung blir kär i vit medelklasskvinna på väg att bli psykoterapeut.
Hon blir väldigt sjuk, hamnar i koma, en sjukdom är svår att välja bort.
Det visar sig att han, Kemal, heller INTE kan välja kärleken för hans Pakistanska släkt sätter sig på bakhasorna.
Han envisas med att älska Emily och blir förskjuten av sin släkt, främst av mamman.
Filmen är bitvis så gripande att det känns som att ha en högaffel i magen.
Inte nog med att livet själv kan bjuda på motigheter men sedan finns det också, som en smygande gas, dessa förbannade normer.
Lyckligtvis är filmen stundtals väldigt kul, det handlar trots allt en del om Stand up comedy, och annars skulle man nog inte orka.
THE SQUARE
Ruben Östlunds förra film var bra trots att ljudet var uselt och i stort sett bara gestaltade en idé. En pappa räddar under skidsemestern sitt eget skinn medan hans familj hotas att förintas av ett snöskred.
När vi kommer till visningen av hans nya film, “The Square”, är vi sena och missar både reklam och de första minuterna. Det gör ingenting för filmen är 2 och 20 lång. Och jättebra.
Även här är det tilliten som är temat men infallsvinklarna är många. Ett meningslöst konstprojekt, omgivet av en massa kvasipladder, bifogas en youtubesnutt som är så spekulativ att många baxnar.
Medan några söker verklig tillit hörs en föreläsarröst berätta att det ute i naturen är så att det djur som visar ängslan först faller offer för angripare. Överfört till människornas värld skulle den kallsinnige och oberörde klara sig bäst.
“Ett mästerverk” utbrister Maria högt när filmen är slut och några damer vänder sig, håller med och börjar diskutera.
