snö

FREDAG MOT HELG

Vägkanten igen. Morgon, och även om jag inte knivskarpt uppfattar detaljerna är känslan lovande.

Vägkanten ett par månader tidigare, mörkt och kallt, är inte lika trevligt.

Nu är luften lätt att andas, det är bara ett par grader kallt och de väldiga snöplogkanterna är som älskade möbler i ett ombonat hem.

”Ring P1 099-510 10” fylls inte, som så ofta, av Dysterkvistar. Här är kvinnan som menar att allt håller på att bli bättre. IS är t.ex. tillbakaslagna. En man talar om fördomar, och det utan att fördöma, och även det samtalet andas möjligheter. En kvinna från, var det Småland, pratar med varm röst om vad man verkligen istället för att parkera på sin rumpa och svartmåla allt som rör sig, kan göra.

Otroliga gräddbakelser från Hagabagarn gör inte dagen sämre.

Pratar efter sändningen med TullaMaja, på temat ”Vad ska du göra i helgen?”

Hon förklarar att hon ska gå på ”Vaginaafton”. De samlas hemma hos en kvinna, TM:s granne, pratar om vaginan, äter lämplig mat och dricker förmodligen ett passande vin samt lyssna på ett vaginaföredrag av Dr. Fabian.

Det låter som vad ett gäng karlar gjort i urminnes tider, samlats för att jaga, fiska, köra fort, samla Hårdrockskivor eller bara bada bastu.

SENIORUNIVERSITETET I SUNDSVALL

Det är varken Irkutsk eller Archangelsk utan Sundsvall i Januari. Väldiga snöhögar, gnällande hjulaxlar och påpälsade människor med andedräkter som rökmaskiner vid en Tundrateater.

Gunnar, pensionerad Polismästare, tar emot utanför Pingstkyrkan på Rådmansgatan 37. Han leder in mig i stora salen och det har redan samlats mycket folk.

Det är Senioruniversitetet som anordnar säsongens första föreläsning, det ska bli 25 innan sommaren, och det är jag som är själva föreläsaren.

Jag är en aning pirrig i magen men det märks på en gång att publiken är mina vänner.

Förr försökte jag vara rolig men nu känns det som om mitt prat kommit hem. Kärnan är Acceptans, att inte väja och smita från problem utan ta dem för vad de är och sedan gå vidare.

Det finns förstås en terapiform, ACT Acceptance Commitment Therapy, och det är väl den som är kusin med min oakademiska utläggning.

Det blir en bra föreläsning och efteråt följer mig Gunnar till Navet/busstationen och innan 329:ans buss dyker upp pratar vi böcker, mest deckare förstås.

När bussen en knapp timme senare stannar i Jättendal tar jag på mig Reflexjackan och gruvar mig för att gå kilometrarna hem. Då, strax innan Stefan Hansson, stannar Johanna Gustavsson och undrar om jag vill ha skjuts hem?

Den här Torsdagen i buskalla Januari har artat sig till en riktigt bra dag.

SÖDERHAMN, VARDAG

  Det ligger nysnö över Våren i Jättendal och en gubbe som jag möter under promenaden runt byn, säger när jag berättar att jag ska ta mig en tur till Söderhamn, att:
”Där är det så mycket Negrer nu för tiden att det är alldeles svart”. Denne man har uppenbarligen missat att vi idag inte använder N-ordet men jag förstår ungefär vad han menar.

  Söderhamn, en gång en stolt Industristad med egen flygflottilj, F15, och en slags förhistorisk gatufest som hette ”Strömmingsleken”.

  Jag brukar ibland sjunga ordet Söderhamn istället för ”Southern man” som en Texasgrupp hade en hit med för länge sedan.

  Jag följer med som sällskap när min väninna ska göra sjukhusbesök hos en specialist på Söderhamns sjukhus och vi börjar med att ta X-tåget genom det vita landskapet. Tåget rullar på, det är så mycket vardag och måndag att det stockar sig i bröstet men det är spännande att vara på väg till Söderhamn.

  Vinden klöser likt ett ilsket Lodjur när vi stiger av vid den station som också kallas Söderhamns Resecentrum. Trots det pampiga namnet känns det som en betongkloss utslängd på den Sibiriska tundran.

  Lokalbuss in  till stadens centrum.

”Ser du många mörkhyade?”

”Jovars” svarar min väninna.

  Vinden vid Järnvägsbron i Centrum är inte nådig den heller men snart sitter vi på nästa buss som tar oss till Sjukhuset.

  Byggnaden gör ett intryck av att vara bortglömd och stadd i förfall. Ingen Cafeteria i entréutrymmet och allt är lite tyst och dystert.

  Vi tar en hiss till våning 4. Även hissen håller klaffen då den inte är utrustad med en sådan där automatröst som finns på moderna sjukhus och som säger vid vilken våning man befinner sig.

  Läkarbesöket går raskt, doktorn talar Stockholmska och besvären visade sig inte vara farliga. Skönt.

  Ut i vinden och ny buss ned till Centrum. Vi byter lokalbuss igen och det känns väldigt mycket som att det är måndag hela veckan i Söderhamn.

  Man kallar staden för ”flygstaden” men det där  var ju länge sedan och Gud vet vad de pratade om på ”Tillväxtkonventet” som gick av stapeln för något år sedan. Hade de gott fika mellan dataprojektionerna?

  Strax sitter vi inne i Resecentrumet igen. Där finns faktiskt ett kafé och jag hade, världsvan som alltid, upplyst min väninna om att kaffet på  detta ställe är Norra Europas hemskaste men det visar sig vara helt ok. Smörgåsen och Hallonmazarinen likaså.

  En dam talar in ett mobilsvarsmeddelande. Det är fruktansvärt långt och när man själv får ett sådant meddelande hinner man både gå på toa och dricka kaffe innan man lyssnat färdigt.

  Jag blir upplyst om att kvinnan bär Kanariegula byxor och en illröd halvlång yllejacka. Vi spekulerar i om hon kan tänkas  vara psykolog.

  X-tåget kommer. Det var Söderhamn det och jag undrar om de på det där konventet talade om att invandringen kan ge staden en gynnsam utveckling. Förmodligen inte och jag må vara orättvis men frågan är om inte hela Söderhamn är fel ute.

    Men det är alltid trevligt att göra en liten utflykt. 

LATISSIMUS DORSI

  Gamla Stans gränder är klädda med fluffvit snö. Plogningen hänger inte med och det bildas tilltrampade stigar.

”Vad har du gjort idag?” Frågar Eliot som sitter i kassan på Munkbrohallen.

”Tränat Latissimus Dorsi och gjort en del balansövningar med min PT Sanna.” Jag kommer direkt från gymmet, har snö på kepsen och vill ha med mig en klase bananer innan jag pulsar upp i gränderna,  riktning Tyska Kyrkan.

”Lati vadå?”

”Det är den stora ryggmuskeln och om man inte som äldre  vill bli krokig eller få gamnacke är det bra att träna den.”

”Aha, kul att se dig förresten” och så tar han betalt för bananerna.

  Latissimus Dorsi är inga dåliga grejor, jag säger då det.

Persongalleri
Täppas: Han som skriver Bloggen.
Maria: Maria, min Älskling, arbetar på bank, är grym på att plocka hallon, koka sylt, bra träningskompis och som pricken över i, en obegripligt kompetent syntolk.
Greven: 20-årig son som har bytt sina hyss mot flitiga extrajobb.
Jullan: 25-årig dotter och webdesigner. Bor i London.
Fillen: Felix 29-årig son, blandar studier med hårt kroppsarbete.
Nilas: Nilas 34-årig son som tillsammans med Maggen är föräldrar till Theodor och Thilda. Nilas är en grym mekaniker som bor i Hälsingland.
TM: TullaMaja 38, mamma till Hjördis. TM är radiojournalist i Sundsvall. Sänder var morgon, pigg som en lärka, SR Västernorrlands Morgonshow.
Hans: Flink Webbredaktör för Hemsida och Blogg.
Sussie: Susanne. Kvinnlig bästis sedan tidernas begynnelse. Journalist. Sänder Stil i P1 fredagar 10:03.
Stanley: Stanley som är konstnär, bor i Delsbo och är gammal Hippiepolare.
Urban: Min gubbkompis, jobbar som psykiatriker och som jag brukar promenera med.
Hans-Åke: Hans-Åke Bergman, bor i Djursta, Jättendal, hjälper mig med både det ena och det andra och driver Djursta redovisningstjänst.
Följ mig på Twitter