Mat
BEMÄRKELSEDAGEN
Det strömmar in gratulationer, och dessutom, förtjusta mail från SD-anhängare.
De senare har just läst i Expressen att jag hamnat i karantän och inte får sända ”Ring P1” tiden runt Riksdagsvalet. De tackar sin lyckliga stjärna över att slippa höra mig.
Har föreslagit för Maria att vi ska ta middagsmaten från Madame Thais Thaivagn men när vi kommer hem till henne doftar det Stjärnkock.
Vi sätter oss till bords, äter oxfilé, potatisgratäng och sallad. Jag är överrumplad och glad, Thaivagnen i all ära men denna måltid smäller högre.
Jag och Arlindo
Till fikat, med kaffe och kladdkaka på mandelmjöl kommer Marias syster Carine, den lilla ljuvliga retstickan, och svågern Arlindo. Jag får paket och känner mig verkligen firad så det känns ända ned i tårna och pirrar i maggropen.
Som en extra överraskning kommer min favorit, ”Den sista Hippien i Gnarp” och läser nedanstående dikt.
Vilken bemärkelsedag!
En man från Jättendal
Var en riktig bokmal
Lärd och belevad man
Och kulturell som bara fan
Hans intressen var av högre sort
Aldrig på Ålandskryssning han reste bort
Att besöka museer var en fröjd
Att traska runt i timtal gjorde honom nöjd
Att bli som gemene man
Han inte ens försökte
Istället det Norénska djupet han sökte
Ibland kunde det hända
Men ack så svårt för honom att erkänna
Att det fanns ett uns
Av fascination
Att umgås med en viss udda person
BYKROGEN
”Är det någon som har en iphoneladdare på sig?”
En kvinna ställer en öppen fråga rätt ut i lokalen.
Jag sitter på ”Formosa” vid Kornhamnstorg och gräver i en Nasi Goreng, en Asiatisk pyttipanna med ris, bläckfisk, kräftstjärtar, olika sorter kött, ett stekt ägg och några räkchips. Det är inte mycket folk denna kväll, det är så mycket vardag att det inte doftar vare sig parfym eller förväntningar. Det är väldigt skönt, vilsamt på ett kravlöst och okomplicerat vis.
Där sitter hon som alltid, nästan, är där och löser korsord. En man hostar och en annan kvinna slår sig ned en stund vid mitt bord.
Vi har talats vid förut och hon berättar att hon ska resa till Kanarieöarna nästa dag, träffa en man och har sina funderingar kring detta.
Jag säger att det säkert kommer att bli trevligt.
Efter en stund går hon sin väg och även korsordsdamen bryter upp och säger hejdå.
Själv betalar jag och går hem. Inget märkvärdigt har hänt, en bit mat och några samtal.
FRÅN SVÅRSMÄLTA DICKPICS TILL EN RIKTIGIT GOD MIDDAG PÅ ”E STREET”
Besöker SR Västernorrland i Sundsvall och passar på att sitta med vid lunchen en trappa upp. Radiomänniskorna har alla med sig mat från det egna köket och snacket är ofta kul, oväntat och infallsrikt.
Jag sitter med en kopp automatkaffe, vill lämna plats i magen inför kvällens ”middag på stan”.
Bord är bokat då Marias dotter Emma fyller 21 och en spräcklig blandning av nya och gamla familjemedlemmar ska hugga in.
Jag har fördomar om en massa saker, t.ex. att man inte kan få riktigt god mat på krogen i mindre städer.
Detta har jag dels av tidigare gjorda erfarenheter och från den s.k. Manhattanteorin som jag lärde av en ljudtekniker från New York. Den kan appliceras på sjukvård också, ja allt möjligt: Duktiga kockar vill umgås med andra duktiga kockar, de vill dessutom ha bra betalt och dras alla till Manhattan.
Det är som sagt samma sak för läkare. Kaka söker maka i New York.
Men först ett lunchsamtal i Radiohuset på Krönvägen.
Samtalet kommer att handla om ”Dickpics”, alltså Snoppselfies som somliga, vilka är det, pojkar skickar till oftast flickor men beroende på sexuell läggning även till andra pojkar. Det finns även exempel på flickor som sänt gynekologartade selfies.
Varför? Har de ingen skam i kroppen? Vill de skryta eller är det en fråga om flirt befriad från all finess?
Teorierna haglar men något entydigt svar dyker inte upp.
Går ut och tar en bild på Pether framför en snöhög. Det är en sådan där bild som inte har några skumma undertoner utan som bara vill visa hur mycket snö det är i Södra Norrland.
Och så middag på ”E Street”, från förrätt, via en skaplig oxfilé till efterrätt, hejdundrande bra.
Stämningen i lokalen är avspänd, ett Bluesband från Hassela gör sound check i grannlokalen och personalen är trevlig utan att vara klistrig.
Samtalet slingrar, vi säger inget om ”Dickpics” men har det gott och trivsamt ändå.
ILANDSGOURMET
Lyssna på två flyktinglägerreportage. 1 miljon flyktingar från Burma som har vidriga omständigheter i Bangladesh och Syrier drivna på flykt till Libanon.
Det är så gräsligt att man skulle kunna tappa matlusten men magen har inte lyssnat på P1.
Kokar Tortellini, plockar fram ost och Ketchup.
När pastan är klar får den rinna av och sedan jag tömt upp den i en djuptallrik, rivit över ost tar jag och spritsar den ångande anrättningen med sjöar av Ketchup.
Hinner knappt till bordet innan jag börjar skyffla in den heta maten.
Det smakar väldigt illa. I brådskan vid diskbänken har jag förväxlat Ketchupflaskan med diskmedlet.
Tömmer hela rasket i soppåsen och kokar en ny laddning Tortellini glad och tacksam över att inte mina matkuponger är slut i ett överfullt flyktingläger.
