Sundsvall

1 2 3 12

HEMRESA

Är det någon som ska med 329:an?

Marken är isig och lurig, dagsmeja, vi Navet, Busstationen i Sundsvall.

”Jag ska”, säger en dam.
”Vad bra, då går jag efter dig.”

Bussen skumpar Söderut och damen, hon som sagt att hon skulle med bussen, fnittrar och säger:
”Det var flera människor som räckte upp handen när du frågade om någon skulle med.”

Att räcka upp handen framför en blind är inte så klyftigt.

När bussen stannar går jag över planen framför Brandstationen. Var börjar Gammelvägen, den jag ska upp på.

Då stannar Jenny, Jespers mamma, och jag får åka med henne hem.

Vidare får jag reda på att lille Erik, Polissonen, blivit pappa. Så ung. Dessutom är Jenny själv på jäsning. Beräknad nedkomst om tre veckor.

Vi pratar om tiden och vad den gör med oss. Svindlande.

Igår när jag gick samma väg till fots stötte jag på en dam, Hon hjälpte mig förbi en Fibergrävartraktor och sedan var det inget mer med det utom att hennes väninna, som inte hälsade på mig, stod kvar när den socialt kompetenta damen ledsagade mig förbi traktorn.

Plötsligt framstod de båda, fast den ena var mer framåt, som skvallriga skräcködlor. De utstrålade harm över mitt privatliv men jag säger som Jesus: ”Den som själv är utan synd kastar första stenen.”

När jag kliver ur Jennys bil får jag känna på hennes mage. Det är en sådan där sportig kula och med största sannolikhet har hon inget Ardennerarsel.

Inte heller har hon något behov av att döma.

Hon är bara glad.

SENIORUNIVERSITETET I SUNDSVALL

Det är varken Irkutsk eller Archangelsk utan Sundsvall i Januari. Väldiga snöhögar, gnällande hjulaxlar och påpälsade människor med andedräkter som rökmaskiner vid en Tundrateater.

Gunnar, pensionerad Polismästare, tar emot utanför Pingstkyrkan på Rådmansgatan 37. Han leder in mig i stora salen och det har redan samlats mycket folk.

Det är Senioruniversitetet som anordnar säsongens första föreläsning, det ska bli 25 innan sommaren, och det är jag som är själva föreläsaren.

Jag är en aning pirrig i magen men det märks på en gång att publiken är mina vänner.

Förr försökte jag vara rolig men nu känns det som om mitt prat kommit hem. Kärnan är Acceptans, att inte väja och smita från problem utan ta dem för vad de är och sedan gå vidare.

Det finns förstås en terapiform, ACT Acceptance Commitment Therapy, och det är väl den som är kusin med min oakademiska utläggning.

Det blir en bra föreläsning och efteråt följer mig Gunnar till Navet/busstationen och innan 329:ans buss dyker upp pratar vi böcker, mest deckare förstås.

När bussen en knapp timme senare stannar i Jättendal tar jag på mig Reflexjackan och gruvar mig för att gå kilometrarna hem. Då, strax innan Stefan Hansson, stannar Johanna Gustavsson och undrar om jag vill ha skjuts hem?

Den här Torsdagen i buskalla Januari har artat sig till en riktigt bra dag.

VERKLIGHETEN

Finns det någon verklighet som är verkligare?

Många menar att semesterveckorna var verkliga på det där guldkantade sättet man drömmer om.
Åter andra menar att ett trist arbete är verkligheten som hårdast.

Efter att ha stått på Byvägen, det var ymnigt snöfall, åkte till SR i Sundsvall för att tillsammans med Peter Wallgren spela in 4 Ljudbokstips.

Efter inspelningar och prat om TullaMajas och mitt gemensamma projekt ”Fogelbergs ljudbokspodd” tar jag en taxi ned till centrum för att hinna hem redan med 11.30-bussen.

Det är inte kallt, +-0, men luften är rå och äter sig genom kläderna och själva stämningen är gnagande grå.

Busstationen Navet i Sundsvall, jag vet inget verkligare.

Vanliga medborgare som med buss ska ta sig hit och dit men stället är också en samlingsplats för de som inte kommer någonstans. Möjligen till Systembolaget.

Det är uppgivenhet över platsen, Sundsvall när stan är som värst, och när en kille, lätt påstruken, väldigt hygglig, visat mig bussdörren, morsar på föraren, går längre in, slår mig ned och släpper ut en suck av lättnad.

Hejdå Verkligheten, nu reser jag hem till min bekvämlighetszon och kliar katten.

Stackars de som blir kvar på Navet.

HJÄRNKIRURGEN I TUNNELBANAN

Ännu en härlig höstmorgon. Lättandad luft och en känsla av rymd.

Över himlen drar ett skränande streck av flyttfåglar. De är helt klar på väg söderut medan jag själv ska färdas Norrut, till Sundsvall, med Jörgen.

Hans bil verkar ha något slags problem. Den låter som en klockradio med tuppjuck, piper och plingar. Han förklarar, om jag förstår saken rätt, att det är tre olika datorer i bilens inre och att dessa apparater för ögonblicket är i konflikt med varandra. Tänker på samtalen vi haft i ”Ring P1” om det allt vanligare Robotsamhället. Men vi kommer fram.

I fikabrödspåsen från Hagabagarn finns det pinfärska chokladbiskvier. Det är en bra början.

Satanism och givetvis Nazistdemonstrationen men sedan ringer ett par ”Utlandsfödda”. De är högt utbildade men kör taxi.

Plötsligt blir begreppet ”Hjärnkirurgen i Tunnelbanan” konkret. I och för sig finns snart inga biljettförsäljare i T-Banan då allt sådant där automatiseras, men principen, är det så att den som inte heter Bengt Olsson utan något med svåruttalbart, trots hög utbildning, har svårt att få arbete i Mellanmjölkens land.

Det verkar så.

Hinner med ett besök hemma hos TullaMaja, gullar med Hjördis och den nya kattungen.

Sedan blir det 329:ans dubbeldäckarbuss åter till Jättendal och Rufus blir glad när jag kommer hem.

1 2 3 12
Persongalleri
Täppas: Han som skriver Bloggen.
Maria: Maria, min Älskling, arbetar på bank, är grym på att plocka hallon, koka sylt, bra träningskompis och som pricken över i, en obegripligt kompetent syntolk.
Greven: 20-årig son som har bytt sina hyss mot flitiga extrajobb.
Jullan: 25-årig dotter och webdesigner. Bor i London.
Fillen: Felix 29-årig son, blandar studier med hårt kroppsarbete.
Nilas: Nilas 34-årig son som tillsammans med Maggen är föräldrar till Theodor och Thilda. Nilas är en grym mekaniker som bor i Hälsingland.
TM: TullaMaja 38, mamma till Hjördis. TM är radiojournalist i Sundsvall. Sänder var morgon, pigg som en lärka, SR Västernorrlands Morgonshow.
Hans: Flink Webbredaktör för Hemsida och Blogg.
Sussie: Susanne. Kvinnlig bästis sedan tidernas begynnelse. Journalist. Sänder Stil i P1 fredagar 10:03.
Stanley: Stanley som är konstnär, bor i Delsbo och är gammal Hippiepolare.
Urban: Min gubbkompis, jobbar som psykiatriker och som jag brukar promenera med.
Hans-Åke: Hans-Åke Bergman, bor i Djursta, Jättendal, hjälper mig med både det ena och det andra och driver Djursta redovisningstjänst.
Följ mig på Twitter