Stockholm
STORT OCH SMÅTT
En vänligt raspig röst kommer fram till mig där jag sitter bänkad som en ihopvikt gräshoppa på Y-bussen.
Det är Ulla, min vän, som jag lärde känna på just Y-bussen och hon är dämpad. Inte konstigt då hon är på väg att röja upp/städa ur efter sin sorgligt bortgångne son Micke.
Livet är en sådan jävlig Yoga.
Solen mot fönstren kämpar mot luftkonditioneringen och AC:n vinner. Tar på mig kavajen.
Funderar på en dikt som min favoritpoet Richard Brautigan skrev.
The pill versus the Springhill mine disaster och en en rad som kanske var: When I think of all the people lost in you, I think of the Springhill mine disaster.
Denna rad kolliderar med ett utskick från en firma som vill att jag ska teckna aktier i deras produkt. De har hittat ett ämne som dels kan ge de 7 hundra miljoner med sviktande ståfräs hjälp, men inte bara det, den miljard människor, förmodligen mest män, som plågas av för tidig utlösning utlovas också hjälp.
Om en miljard män får för tidig sädesavgång måste det betyda, om varje utlösning är 5 ml, att den samlade, jag kan ha räknat fel men jag tror inte det, är 5 kubikmeter sperma.
Där ligger The Springhill mine disaster i lä.
När jag kommer fram till Cityterminalen är det färdigfunderat. Ulla ringer och säger att vi kanske tar en promenad om hon hinner.
Martin möter, han hjälper mig att göra iordning mitt fönster på Skomakargatan 11 med mina bronsgrejor och sedan äter vi en brakmiddag på ”Formosa”.
BYKROGEN
”Är det någon som har en iphoneladdare på sig?”
En kvinna ställer en öppen fråga rätt ut i lokalen.
Jag sitter på ”Formosa” vid Kornhamnstorg och gräver i en Nasi Goreng, en Asiatisk pyttipanna med ris, bläckfisk, kräftstjärtar, olika sorter kött, ett stekt ägg och några räkchips. Det är inte mycket folk denna kväll, det är så mycket vardag att det inte doftar vare sig parfym eller förväntningar. Det är väldigt skönt, vilsamt på ett kravlöst och okomplicerat vis.
Där sitter hon som alltid, nästan, är där och löser korsord. En man hostar och en annan kvinna slår sig ned en stund vid mitt bord.
Vi har talats vid förut och hon berättar att hon ska resa till Kanarieöarna nästa dag, träffa en man och har sina funderingar kring detta.
Jag säger att det säkert kommer att bli trevligt.
Efter en stund går hon sin väg och även korsordsdamen bryter upp och säger hejdå.
Själv betalar jag och går hem. Inget märkvärdigt har hänt, en bit mat och några samtal.
MARSSNÖ, POD OCH PK
”Snöflingorna är så stora att det krasar när de faller i backen. Typisk Marssnö” säger Maria när vi väntar på 329:an i Gnarp.
Snön fortsätter till Hudiksvall och tåget till Stockholm är 1,5 timme försenat. Det är råkyligt men folk, två damer, är varma. Vi pratar om cancer och genast lägger sig en gubbe i samtalet och börjar veckla ut sin sjukjournal.
Ett par timmar senare är jag hemma hos Fredrik Rahlstrand och spelar in ett avsnitt av hans pod ”Radiofabriken”.
Ännu några timmar senare går jag med Martin till Kulturhuset och Publicistklubbens möte.
Kvällens clou är Staffan Heimersson, sparkad från Aftonbladet för sin tvivelaktiga kvinnosyn och nyss utkommen med en revanchistisk bok.
”Har aldrig hört talas om honom” säger Martin.
Han, alltså Martin, tillhör en annan och mycket yngre generation.
Men först blir det en riktigt fängslande redogörelse över hur det är att vara korre i Ryssland. Det är hemskare och mer övervakat än i varje fall vad jag trodde. Diktaturen lever.
Och så Staffan Heimersson på det. En skakig sårad tjur. Det är genomsorgligt och understryker vikten av att inte stå i vägen för sig själv och att det gäller att lägga av innan man blir patetisk.
En väldigt bra PK-kväll och den helstekta fläskfilén var mycket god.
FREDAG I STOCKHOLM
Vinden river som som en nyuppsprättad Abborre längs Riddarfjärden när jag promenerar till World Class Slussen för ett träningspass med PT-Maria.
Hänger med hela kroppstyngden och hon säger åt mig att slappna av.
Vem kan ta det lugnt i den ställningen? Inte jag.
Susanne plockar upp mig när jag sitter i receptionen och vi flanerar till ”Rival” vid Mariatorget för att luncha.
Mot kvällssidan tar jag en Taxi till Rådmansgatan och middag hos Urban och Masha plus hennes mamma Olga och nyfödda sonen, knappt en månad gammal, Vasili.
Han har aldrig badat men doftar ändå ljuvligare än alla parfymer i världen.
