Stockholm
BYKROGEN
”Är det någon som har en iphoneladdare på sig?”
En kvinna ställer en öppen fråga rätt ut i lokalen.
Jag sitter på ”Formosa” vid Kornhamnstorg och gräver i en Nasi Goreng, en Asiatisk pyttipanna med ris, bläckfisk, kräftstjärtar, olika sorter kött, ett stekt ägg och några räkchips. Det är inte mycket folk denna kväll, det är så mycket vardag att det inte doftar vare sig parfym eller förväntningar. Det är väldigt skönt, vilsamt på ett kravlöst och okomplicerat vis.
Där sitter hon som alltid, nästan, är där och löser korsord. En man hostar och en annan kvinna slår sig ned en stund vid mitt bord.
Vi har talats vid förut och hon berättar att hon ska resa till Kanarieöarna nästa dag, träffa en man och har sina funderingar kring detta.
Jag säger att det säkert kommer att bli trevligt.
Efter en stund går hon sin väg och även korsordsdamen bryter upp och säger hejdå.
Själv betalar jag och går hem. Inget märkvärdigt har hänt, en bit mat och några samtal.
MARSSNÖ, POD OCH PK
”Snöflingorna är så stora att det krasar när de faller i backen. Typisk Marssnö” säger Maria när vi väntar på 329:an i Gnarp.
Snön fortsätter till Hudiksvall och tåget till Stockholm är 1,5 timme försenat. Det är råkyligt men folk, två damer, är varma. Vi pratar om cancer och genast lägger sig en gubbe i samtalet och börjar veckla ut sin sjukjournal.
Ett par timmar senare är jag hemma hos Fredrik Rahlstrand och spelar in ett avsnitt av hans pod ”Radiofabriken”.
Ännu några timmar senare går jag med Martin till Kulturhuset och Publicistklubbens möte.
Kvällens clou är Staffan Heimersson, sparkad från Aftonbladet för sin tvivelaktiga kvinnosyn och nyss utkommen med en revanchistisk bok.
”Har aldrig hört talas om honom” säger Martin.
Han, alltså Martin, tillhör en annan och mycket yngre generation.
Men först blir det en riktigt fängslande redogörelse över hur det är att vara korre i Ryssland. Det är hemskare och mer övervakat än i varje fall vad jag trodde. Diktaturen lever.
Och så Staffan Heimersson på det. En skakig sårad tjur. Det är genomsorgligt och understryker vikten av att inte stå i vägen för sig själv och att det gäller att lägga av innan man blir patetisk.
En väldigt bra PK-kväll och den helstekta fläskfilén var mycket god.
FREDAG I STOCKHOLM
Vinden river som som en nyuppsprättad Abborre längs Riddarfjärden när jag promenerar till World Class Slussen för ett träningspass med PT-Maria.
Hänger med hela kroppstyngden och hon säger åt mig att slappna av.
Vem kan ta det lugnt i den ställningen? Inte jag.
Susanne plockar upp mig när jag sitter i receptionen och vi flanerar till ”Rival” vid Mariatorget för att luncha.
Mot kvällssidan tar jag en Taxi till Rådmansgatan och middag hos Urban och Masha plus hennes mamma Olga och nyfödda sonen, knappt en månad gammal, Vasili.
Han har aldrig badat men doftar ändå ljuvligare än alla parfymer i världen.
INGET SNÖKAOS VID RIDDARFJÄRDEN
Hans-Åke kör ut mig till Y-bussen vid E4. Det är busväder med yrsnö och uppjagade trafikrapporter men, under över alla under, bussen kommer i tid, det är Maggan från Segersta som kör och vi kommer fram tio minuter innan tidtabelllen.
Förmiddagskaffe hos Christer på Västerlånggatan. Passar på att, via hans wifi, ladda ned DN och tre böcker, bl.a. Arnaldur Indridasons senaste som Anton Körberg läser.
Vad behöver en Gubbe, som har allt, ha? Gott kaffe, en Älskling, böcker och träning.
Besöker World Class Slussen och träffar min nya PT. Hon heter Maria Mirzai och trots att jag haft så många PT:ar, kommer hon med för mig helt nya övningar. Inga maskiner, bara böja, pressa svanken mot väggen med mera. Svetten rinner.
Judith i receptionen bjuder på kaffe och ett grönt äpple varpå jag förhandlar med Camilla, boss på stället, om 20 nya PT-Timmar.
Som sagt, grejor har jag så det räcker och blir över men jag vill inte bli andfådd när jag knyter skorna eller går upp för en trappa.
Hög på kroppseget Endorfin går jag längs gångbron vid Riddarfjärden och visslar.
