Stockholm
OM ATT BLI BLIND
Taxi till Södertälje och Hagabergs Folkhögskola.
Janne Eidvall möter upp och sätter en dundermacka i min hand. Kaffe.
Föreläser/pratar inför en grupp som alla håller på med att vänja sig i ett nytt predikament. Blindhet.
Jag vet av egen djupt känd erfarenhet vad svårt det är att greppa Den Vita Käppen. Skam, koketteri och förnekelse.
Det är först efteråt, när man vågat ta steget, som man fattar hur mycket enklare livet är när man inte spelar teater, låtsas som om man inte ser dåligt.
Det blir en bra stund tillsammans, ärlig och utan tjafs. Livet är som det är, ibland jävligt, men genom att acceptera det svåra kan man också gå vidare.
Några timmar senare är jag tillbaka i Gamla Stan. Stävar uppför Tyska Brinken vilken går över i Kindstugatan. Stöter ihop med Andres.
Han är trevlig, energisk, driver en klinik med Botox och hela köret.
Vi går på ”Under Kastanjen” på Brända tomten och äter dagens, raggmunkar med bacon och lingon. Han bjuder. Vi gafflar och har hur trevligt som helst.
Blind eller inte, det här är en bra dag.
UNDER KASTANJEN
Ensam i stan, lördag, mycket folk i rörelse och jag gruvar mig för att krycka mig iväg till Apotek och Konditori. Ute härskar en omisskännlig höstvind.
Ringer Selle Kadell, egentligen heter han Calle Sedell och tillsammans med sin fru har han en antikaffär på Köpmangatan (Stockholms äldsta gata) och han är bussig och följer mig.
Trots att den största turistvågen klingat av är det mycket folk.
Under kastanjen på Brända tomten
Vid Köpmangatans mynning, vid Stortorget 1 och Akademiens lokaler stannar vi till och begrundar all skit som en Kulturprofil och inrotade usla sedvänjor kan ställa till med.
Hen berättar vidare att det finns en kvinnlig turistguide som själv klädd i ålderdomlig särk sätter på sina grupper Vikingahjälmar av plast. Löjligt? Helknas.
Vid Kåkbrinken stöter vi ihop med Jan Hannerz. “Jag ska gå och köpa vin åt Ulla.”
Väl nere på Västerlånggatan tätnar trängseln och jag tackar min lyckliga stjärna att ha Selle vid min sida.
STORT OCH SMÅTT
En vänligt raspig röst kommer fram till mig där jag sitter bänkad som en ihopvikt gräshoppa på Y-bussen.
Det är Ulla, min vän, som jag lärde känna på just Y-bussen och hon är dämpad. Inte konstigt då hon är på väg att röja upp/städa ur efter sin sorgligt bortgångne son Micke.
Livet är en sådan jävlig Yoga.
Solen mot fönstren kämpar mot luftkonditioneringen och AC:n vinner. Tar på mig kavajen.
Funderar på en dikt som min favoritpoet Richard Brautigan skrev.
The pill versus the Springhill mine disaster och en en rad som kanske var: When I think of all the people lost in you, I think of the Springhill mine disaster.
Denna rad kolliderar med ett utskick från en firma som vill att jag ska teckna aktier i deras produkt. De har hittat ett ämne som dels kan ge de 7 hundra miljoner med sviktande ståfräs hjälp, men inte bara det, den miljard människor, förmodligen mest män, som plågas av för tidig utlösning utlovas också hjälp.
Om en miljard män får för tidig sädesavgång måste det betyda, om varje utlösning är 5 ml, att den samlade, jag kan ha räknat fel men jag tror inte det, är 5 kubikmeter sperma.
Där ligger The Springhill mine disaster i lä.
När jag kommer fram till Cityterminalen är det färdigfunderat. Ulla ringer och säger att vi kanske tar en promenad om hon hinner.
Martin möter, han hjälper mig att göra iordning mitt fönster på Skomakargatan 11 med mina bronsgrejor och sedan äter vi en brakmiddag på ”Formosa”.
BYKROGEN
”Är det någon som har en iphoneladdare på sig?”
En kvinna ställer en öppen fråga rätt ut i lokalen.
Jag sitter på ”Formosa” vid Kornhamnstorg och gräver i en Nasi Goreng, en Asiatisk pyttipanna med ris, bläckfisk, kräftstjärtar, olika sorter kött, ett stekt ägg och några räkchips. Det är inte mycket folk denna kväll, det är så mycket vardag att det inte doftar vare sig parfym eller förväntningar. Det är väldigt skönt, vilsamt på ett kravlöst och okomplicerat vis.
Där sitter hon som alltid, nästan, är där och löser korsord. En man hostar och en annan kvinna slår sig ned en stund vid mitt bord.
Vi har talats vid förut och hon berättar att hon ska resa till Kanarieöarna nästa dag, träffa en man och har sina funderingar kring detta.
Jag säger att det säkert kommer att bli trevligt.
Efter en stund går hon sin väg och även korsordsdamen bryter upp och säger hejdå.
Själv betalar jag och går hem. Inget märkvärdigt har hänt, en bit mat och några samtal.
