Kåseri
OM ATT INTE HA TID
Jag har inte tid, svarar han när jag föreslår att vi ska äta middag.
Inget konstigt med det. Han har väl något annat för sig. Tid har man så länge man lever. Man kan ha mycket och litet av både det ena och det andra men så länge man lever har man tid.
De döda har ingen tid. De är frikopplade från tidens gång och var de än är, i paradiset eller i helvetet, är tidens gång deras minsta bekymmer. En ickefråga.
”Den är tidlös” säger folk t.ex. om ett fantastiskt konstverk. Men det stämmer inte. Om något tycks tidlöst befinner det sig fortfarande i det vi uppfattar som tidens gång.
När jag var liten hade jag mycket tid, ett sommarlov var en evighet, men idag, även om jag bara rullar tummarna, går tiden fort.
Men jag har tid. Frågan är bara vad jag ska göra med den.
SUNDSVALL-BOLLNÄS OCH EN RESA I TID OCH RUM
Står strax efter gryningen vid E4 i Gnarp och väntar på Jörgen. Han ska ta mig till Sundsvall och en lång dag väntar.
TullaMaja, Pether (producent), Peter (tekniker) och jag ska banda avsnitt 5 av ”Fogelbergs Ljudbokspodd”.
Vi börjar med att prata med Christina Rickardsson, som skrivit boken ”Fortsätt att gå”, finns som utmärkt ljudbok, och hennes berättelse är så gripande att TullaMaja blir blank i ögonen. De första fem åren av sitt liv bodde Christina med mamma och lillebror i en grotta, och det i ett av Brasiliens ormtätaste områden. Från fem års ålder levde hon som gatubarn i Sao Palos slum.
Omständigheter så ofattbart hemska att man får en klump i bröstet. Hon såg sin bästa vän skjutas i småbitar av Militärpolisen och varje dag var en kamp för överlevnad. När hon var sju blev hon adopterad till Sverige, och otroligt nog, växte upp till en trygg människa. Inget gnäll. Hon är makalös.
Sedan hade vi inläsarnas Drottning, Katarina Ewerlöf, som gäst. Då var tonläget ett annat. Katarina är rolig och det blev mycket skratt.
Taxi ned till Sundsvall C och tåg till Hudiksvall. Gunilla Stenberg, chef över Hälsinglands Museum, väntade på perrongen och vi klev in i hennes fräsiga Volvo. Bara fälgarna skulle få en 20-årig bilfantast att gråta av avund.
Någon timme senare är vi i Bollnäs, parkerar vid Onbacken och går in i Folkets Hus, ”Peter Stormaresalen”. Mycket folk väntar och jag möts av en våg med gamla bekanta, Maggan, en av mina första flickvänner, och Peter, barndomskamrat och numera legendarisk Auktionsförrättare.
Ämnet är Hälsinge Sjukhus, en av de där gamla, snudd på fängelseliknande mentalsjukhusen, där jag för åratal sedan bedrev en hemsnickrad form av Bildterapi. Jag är inte expert på Hälsinge Sjukhus men jag berättar om mina upplevelser. Stämningen är varm. Många arbetade på samma ställe för länge sedan och det blir många igenkännande leenden, parat med tankar på den bistra verkligheten med lobotomeringar, elchocker och tung medicinering, vilken dag!
Efteråt kör Gunilla hem mig hela vägen till Jättendal och jag ramlar i säng, Rufus kryper in vid min sida och jag faller i komaliknande sömn.
”Fogelbergs Ljudbokspodd”, avsnitt 5, släpps idag, fredag, 12.00.
DEN BLOMSTERTID KOMMER NÄR MAN MINST ANAR
Det är 1:a December, vädret så tjurigt och vägarna så oberäkneliga att jag inte går längre än till postlådan ute vid vägen. Redan det känns som en skaplig utmaning.
Då ringer Blomsteraffären i Gnarp. De har blommor till mig. Snart dyker Ulf Jacobsson upp, mannen som jag brukar träffa på ICA Stjärnan i Gnarp när jag handlar där med Maria och som är världsmästare på usla vitsar, men han älskar klassisk Rock´n Roll, och plötsligt materialiserar han sig som blomstertid.
Tidningen ALLAS tackar för lång och trogen tjänst, jag har skrivit 411 krönikor där, och jag blir alldeles varm i magen.
Ulf hjälper mig att ta fram en lämplig vas och nu gäller det bara att inte Rufus spelar bowling med vasen.
Oj vad kul att få blommor!
VITTNESMÅL
Läser/lyssnar på dagens DN. Fredrik Strages krönika om öl är absolut toppen.
Han hänvisar till sin hipstervän men undviker att, som jag blev varse under min senaste Stockholmsvistelse, att beskriva att Söderhipsterna klippt av sig skäggen, vätesuproxiserat, alltså väldigt blont, det korta håret och använder en massa smink.
Tror det var Felix eller Cornelia som upplyste mig om detta senast när vi var ute och åt.
Jag suger girigt i mig alla sådana upplysningar.
I min värld ser ju bilarna ut som de gjorde för över tjugo år sedan.
Hur är människor klädda nu för tiden och hur ser de ut när de gör vad de nu gör.
På T-banan har jag förstått att de flesta sitter och pillar på en telefon. Man undviker att söka ögonkontakt.
