Kåseri
SUNDSVALL-BOLLNÄS OCH EN RESA I TID OCH RUM
Står strax efter gryningen vid E4 i Gnarp och väntar på Jörgen. Han ska ta mig till Sundsvall och en lång dag väntar.
TullaMaja, Pether (producent), Peter (tekniker) och jag ska banda avsnitt 5 av ”Fogelbergs Ljudbokspodd”.
Vi börjar med att prata med Christina Rickardsson, som skrivit boken ”Fortsätt att gå”, finns som utmärkt ljudbok, och hennes berättelse är så gripande att TullaMaja blir blank i ögonen. De första fem åren av sitt liv bodde Christina med mamma och lillebror i en grotta, och det i ett av Brasiliens ormtätaste områden. Från fem års ålder levde hon som gatubarn i Sao Palos slum.
Omständigheter så ofattbart hemska att man får en klump i bröstet. Hon såg sin bästa vän skjutas i småbitar av Militärpolisen och varje dag var en kamp för överlevnad. När hon var sju blev hon adopterad till Sverige, och otroligt nog, växte upp till en trygg människa. Inget gnäll. Hon är makalös.
Sedan hade vi inläsarnas Drottning, Katarina Ewerlöf, som gäst. Då var tonläget ett annat. Katarina är rolig och det blev mycket skratt.
Taxi ned till Sundsvall C och tåg till Hudiksvall. Gunilla Stenberg, chef över Hälsinglands Museum, väntade på perrongen och vi klev in i hennes fräsiga Volvo. Bara fälgarna skulle få en 20-årig bilfantast att gråta av avund.
Någon timme senare är vi i Bollnäs, parkerar vid Onbacken och går in i Folkets Hus, ”Peter Stormaresalen”. Mycket folk väntar och jag möts av en våg med gamla bekanta, Maggan, en av mina första flickvänner, och Peter, barndomskamrat och numera legendarisk Auktionsförrättare.
Ämnet är Hälsinge Sjukhus, en av de där gamla, snudd på fängelseliknande mentalsjukhusen, där jag för åratal sedan bedrev en hemsnickrad form av Bildterapi. Jag är inte expert på Hälsinge Sjukhus men jag berättar om mina upplevelser. Stämningen är varm. Många arbetade på samma ställe för länge sedan och det blir många igenkännande leenden, parat med tankar på den bistra verkligheten med lobotomeringar, elchocker och tung medicinering, vilken dag!
Efteråt kör Gunilla hem mig hela vägen till Jättendal och jag ramlar i säng, Rufus kryper in vid min sida och jag faller i komaliknande sömn.
”Fogelbergs Ljudbokspodd”, avsnitt 5, släpps idag, fredag, 12.00.
DEN BLOMSTERTID KOMMER NÄR MAN MINST ANAR
Det är 1:a December, vädret så tjurigt och vägarna så oberäkneliga att jag inte går längre än till postlådan ute vid vägen. Redan det känns som en skaplig utmaning.
Då ringer Blomsteraffären i Gnarp. De har blommor till mig. Snart dyker Ulf Jacobsson upp, mannen som jag brukar träffa på ICA Stjärnan i Gnarp när jag handlar där med Maria och som är världsmästare på usla vitsar, men han älskar klassisk Rock´n Roll, och plötsligt materialiserar han sig som blomstertid.
Tidningen ALLAS tackar för lång och trogen tjänst, jag har skrivit 411 krönikor där, och jag blir alldeles varm i magen.
Ulf hjälper mig att ta fram en lämplig vas och nu gäller det bara att inte Rufus spelar bowling med vasen.
Oj vad kul att få blommor!
VITTNESMÅL
Läser/lyssnar på dagens DN. Fredrik Strages krönika om öl är absolut toppen.
Han hänvisar till sin hipstervän men undviker att, som jag blev varse under min senaste Stockholmsvistelse, att beskriva att Söderhipsterna klippt av sig skäggen, vätesuproxiserat, alltså väldigt blont, det korta håret och använder en massa smink.
Tror det var Felix eller Cornelia som upplyste mig om detta senast när vi var ute och åt.
Jag suger girigt i mig alla sådana upplysningar.
I min värld ser ju bilarna ut som de gjorde för över tjugo år sedan.
Hur är människor klädda nu för tiden och hur ser de ut när de gör vad de nu gör.
På T-banan har jag förstått att de flesta sitter och pillar på en telefon. Man undviker att söka ögonkontakt.
EN KVÄLL I GENARP
En sak måste man prisa Malmö Aviation för och det är att under deras flygning till Malmö är inte bara kaffet utan även den lilla smörgåsen gratis.
Underbart omsvärmad av mina favoritflygvärdinnor Theresa och Pernilla, Malmö Aviations sötaste sockerkakor.
Mark Levengood är också med på planet men han kommer inte fram och hälsar.
Sanna plockar upp mig på Sturup, jag är lomhörd, det kan ha att göra med att själen ännu inte anlänt men hon är en rackare på att måla upp ett Skåne som böljar i tidig vårgrönska, knoppar och en Magnolia vilken är på väg. I bygden vi ska till växte Lars Norén upp, han som sagt att ”Ljuset är det oerhördas blödning” vilket är ganska djupt sagt. Vidare har trakten framfött tonsättaren Karl-Erik Welin, mannen som brukade gå loss på, och slakta ett piano med en yxa. Tuffa killar. En annan liten detalj är att här är Sveriges tätaste område när det kommer till SD-sympatisörer.
Vi stannar vid Saluhallen i Lund och Cissi ansluter varpå vi äter fläskkarré på Portugisiskt vis, kokt med rött och vitt vin samt Timjan och Fänkål.
Vi gafflar på och har hur kul som helst. Av någon anledning kommer vi in på att man inte längre har ”Skjutvarning” i radio, att det Engelska ordet loom betyder skyttel, som man har när man väver och så pratar vi om kvällen och vad den kan ha att ge. det är då jag ska tala i Genarp. tänk om ingen kommer? Tänk om rondellhundmannen sitter på första bänk utrustad med en kartong ruttna ägg? Jag är öppen för vad som helst.
När vi kliver ur bilen i Genarp går vi dubbelvikta i den skoningslösa vind som Skåningar tar med godan ro medan vi som kommer Norr ifrån uppfattar som FARA.
Det doftar kaffe, hembakta (Lillemor) bullar, småkakor och det är vindstilla när jag skakar hand och hälsar på Genarps Kulturförening i Kyrkans samlingslokal.
Folk som trotsat stormbyarna kommer in, skorrar vänligt och slår sig ned.
Jag pratar om den sorglösa utflykten i en Standard Vanguard på 50-talet, om ”Ring P1”, träning, böcker och hur livet förändrats efter det att jag förlorat synen, till slut accepterat detta och gått vidare. Drar några snuskiga skämt men jag har nog Tourettes också.
Stämningen är varm, öppen och tillåtande på ett sätt som känns väldigt lite SD.
Säljer en trave böcker och Sanna ger mig en kram och ett paket chokladöverdragna marsipangrisar.
Det är en toppenkväll i Genarp och imorgon kommer de att knacka på hotellrumsdörren i Lund med en bricka där äggröra och bacon bildar frukostens geniala centrum.
Ringer hem och säger att det är hårt som fan att vara föreläsare.
