Göteborg

BOKMÄSSAN 2018 DAG 2

Vi byter hotell. Från Gothia Towers till Park Aveny. Ute är det som om, hela tiden, det just regnat, Göteborg, och spårvagnarna gnisslar av och an.

Vi, Maria och jag, går en bit upp längs Avenyn, mot Najaden och Konserthuset. I hörnet ligger en av Sveriges äldsta biografer och det lustiga är att det fortfarande, efter alla dessa år, vilar en genuin filmglädje över Göta Bio.

”Mannen som lekte med elden” är en gripande dokumentär, jag får ont i magen, om Stieg Larsson och hans nästa maniska jakt på Nazister och ultrahögerrörelser i Sverige.

Deckarförfattaren Stieg Larsson kommer som en bisats först mot slutet. Är det inte fint att skriva deckare eller är det kanske just det att hans politiska gärning tenderar att försvinna i framgången med berättelserna.

Morgon med prat i SR:s monter, om ljudboken, och trots att det är tidig söndag har det samlats mycket folk.

Träffar Björn Ranelid på muggen och medan vi går ut känner jag på hans hästsvans.

”Han (jag) har inga filter. Allt kommer direkt” säger han till Maria som står utanför och väntar.

”Jo, jag känner till det” bekräftar hon.

Vimlet börjar stiga till orkanstyrka och på vägen ut, vi ska hinna med tåget, kommer Lars Lerin och säger något mycket vänligt om mitt Ring P1-ande.

Oj vad jag slickar i mig.

Förutom dessa intryck är det massor av hastiga möten, igenkännande och roliga ögonblick.

Höll på att glömma seminarierna. Det med Dina och Jovan Rais, överlevare från Förintelsen var toppen.

Mätta på intryck halvsover vi på tåget Norrut.

Det var Bokmässan 2018, det.

DAGEN EFTER

Den är la himla go den slipsen” säger Studiomannen på bred Göteborgska. Dagen till ära bär jag en som är prydd med grishuvuden och jag berättar stolt att det var Christer B. Peijmo, den legendariska och tyvärr bortgångne Studiomannen i Stockholm, som lärde mig detta med slipsknut.

”Oj, han” suckar han imponerat.

Det är varmt i SVT Opinion Livestudion. Alltså varmt på ett kamratligt vis. Ett mysigt kafferep, eller? Många i teamet har jag träffat förut och det känns som att komma hem.

Sminkösen är ljuvlig. Hon kan sina saker och är buttert charmig.

Ann Heberlein verkar inte så farlig heller. Hon har jagat mig med blåslampa på Twitter men sitter nu och småpratar.

Belinda Olsson gör entré och så kör sändningen igång. Debatten mellan Anne och jag ska komma sist och det är aningen segt att vänta.

Det blir vår tur och plötsligt går allt mycket fort. Belinda säger något om att ”Ring P1:s” frilansar hamnat i karantän och jag berättar om alla mail jag fått från högerextrema. De hyllar karantänbeslutet och det tillsammans med Ann H.

Då blir det hetsigt men det jag säger är ju sant.

Allt är över så fort att jag inte hinner fråga henne om varför hon fifflar med citat.

Försöker ta det efter sändningen men då får hon en flip och gastar: ”Jag pratar aldrig någonsin med honom igen!”

Tråkigt. Jag får en minnesbild från 80-talet då Jacob Dahlin intervjuade Mick Jagger i Jacobs Stege.

Jagger var van vid underdåniga och beundrande intervjuar och Jacobs tunga var vass.

Efter intervjun marscherade en arg Mick Jagger bort i TV-korridoren och skrek: ”I´ll never talk to that Fucking Cunt again!”

Sover på Scandic Europa, bredvid Nordstan och snett framför stationen.

Måsarna ropar och vinden från Västerhavet drar in mellan husen.

SJÄLVSTÄNDIGA KVINNOR

  Det var i Göteborg i fredags,  som jag träffade Eva, blind sedan födseln, och arbetar på Myndigheten för tillgängliga medier, som jag frågade:

“Är du bra på att vara blind?”

“Vilken bra fråga! Det borde vi skriva en bok om eller varför inte  föreläsa i ämnet.”

Hon, som uppenbarligen är väldigt bra på att vara blind, hon låter aldrig sin fysiska belägenhet ta över allt i hennes liv, berättar att hennes intryck är att människor, för låt säga 40 år sedan, lärde sig bättre att  vara  självständiga, oberoende och mer rustade att delta i det allmänna livet. Färre blinda rör sig ute och visst är det bra med Färdtjänst men det är trist att det hämmar rörlighet.

Några dagar senare, sagt och gjort, sitter vi på Formosa vid Kornhamnstorg i Stockholm  i eftermiddagslugnet och skissar på ett gemensamt projekt. Det förefaller mycket lovande.

Yasmin Jungestedt

Yasmin Jungestedt

På förmiddagen fika på Dieselverkstaden i Sickla med en annan stark och självständig kvinna: Yasmin, som jag blev vän med vid inspelningen av podradioprogrammet “Timglasetpod“.

Solen svämmar in genom de jättelika  fönstren, det är en gammal uppfiffad industrilokal med väldig  takhöjd och det är gott om plats för hennes rullstol. Yasmin, begränsad av att hon som 15-åring dök på en klippa, bröt ryggraden och är förlamad, är gränslöst öppen och inte det minsta bitter. Livet är som det är och det enda man kan göra är att försöka så gott man kan och det utifrån de förutsättningar man har. Hon är varm som en nybakad sockerkaka och vi pratar på om ditten såväl som om datten.

Efteråt kör hon mig hem i sin specialutrustade Chrysler Voyager. Blinkers för att markera svängar höger/vänster sköter hon t.ex. med knappar i nackstödet.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

DET TILLGÄNGLIGA LIVET

Somliga gnäller, jösses Amalia, många äter gnäll till frukost, lunch, middag för att till slut somna med gnäll, att de bara orkar, på att det t.ex. finns för många Myndigheter. När Myndigheten för Tillgänglighet ber mig komma till deras Frukostseminarium i Göteborg, jag älskar Tillgänglighet,  kommer jag som ett skott.

Det är de som gör att jag kan ladda ned över 80.000 böcker plus en massa tidningar i min telefon varpå en syntetisk röst läser det jag vill ha uppläst. Det är det goda samhället, det som det är värt att betala skatt till. Inga Panamakonton, tack.

Efter en stadig hotellfrukost kommer Victoria och hämtar mig, luften är mild, en spårvagn gnisslar förbi  och i gathörnen står göteborgare och säger roliga saker till varandra.

Janne och jag

Janne och jag

GD:n för Myndigheten presenterar mig och  sedan pratar jag så det löddrar. Efteråt blir det mingel och flera bekanta dyker upp, bland annat Janne J och honom har jag nog inte träffat sedan “Gubbslemgate” på Grävtillställningen som slutade med skandal. Det var just här på Mässan vid Gothia Towers. På kvällen dansade vi ringdans och hade hur kul som helst. Det var till den där låten som går: “You gotta move like Jagger, move like Jagger”.

Klart allt ska vara tillgängligt.

Persongalleri
Täppas: Han som skriver Bloggen.
Maria: Maria, min Älskling, arbetar på bank, är grym på att plocka hallon, koka sylt, bra träningskompis och som pricken över i, en obegripligt kompetent syntolk.
Arlindo och Carine: Efternamn Gomes, svåger resp. syster till Maria.
Martin: heter Nilsson i efternamn, pluggar till lärare och är min ledsagare i Stockholm.
Greven: 20-årig son som har bytt sina hyss mot flitiga extrajobb.
Jullan: 26-årig dotter och webbdesigner. Bor i London.
Fillen: Felix 29-årig son, blandar studier med hårt kroppsarbete.
Nilas: Nilas 34-årig son som tillsammans med Maggen är föräldrar till Theodor och Thilda. Nilas är en grym mekaniker som bor i Hälsingland.
TM: TullaMaja 38, mamma till Hjördis. TM är radiojournalist i Sundsvall. Sänder var morgon, pigg som en lärka, SR Västernorrlands Morgonshow.
Hans: Flink Webbredaktör för Hemsida och Blogg.
Sussie: Susanne. Kvinnlig bästis sedan tidernas begynnelse. Journalist. Sänder Stil i P1 fredagar 10:03.
Stanley: Stanley som är konstnär, bor i Delsbo och är gammal Hippiepolare.
Urban: Min gubbkompis, jobbar som psykiatriker och som jag brukar promenera med.
Hans-Åke: Hans-Åke Bergman, bor i Djursta, Jättendal, hjälper mig med både det ena och det andra och driver Djursta redovisningstjänst.
No images found!
Try some other hashtag or username
Följ mig på Twitter