fika
LJUVLIGA SILJA IGEN
Återkommer från ett tryckande varmt Stockholm, Maria plockar upp mig på Stationen i Hudiksvall, vädret är lika bastuartat som i Huvudstaden, och strax är vi i Silja igen.
Jag älskar stället. En by långt inne i skogen och Jenny som serverar kaffe i en trivsamt uppsnofsad loge. Möblemanget är udda sittgrupper med sköna soffor, sådana där som man bara kan sjunka ned i, och stämningen är trivsam när Arlingo, Carine, Marianne, Pia, jag och Maria sätter oss till rätta.
Bandet är duktiga, Bosse Dereborn på ståbas är helt grym och sångaren, vilken är samma person som gjort låtarna, kan sina saker till punkt och pricka.
Folk är glada, applåderar ivrigt men ändå är det något som inte stämmer.
Alla låtar är utpräglad mjukcountry and Western och skulle med sin vänliga framtoning passa i vilken hiss som helst. Det handlar om dammiga vägar, ensamma ritter på prärien och undersköna senioritor från Mexico.
Det är, jag hatar att låta gnällig, som när Japaner spelar Brittisk arbetarklasspunk, som Tyskar som spelar Amerikansk gladjazz eller som när Norrmän spelar Fats Dominocovers.
Det är mysigt men oorginellt. Det skulle vara mer spännande om sångare/låtskrivare, som kommer från Stöde, ville skildra verkligheten där.
Vardagsliv, trasslande bilvärmare, olycklig kärlek och ett oväntat möte på ICA.
Men strunt i det. Kvällen är overkligt behaglig och jag hugger begärligt in på Jennys ostkaka med, tror jag rabarbersås.
Stället, musik- och fikalogen i Silja är underbar.
LITEN VÄRLD/STOR VÄRLD
Sitter med telefonen i handen.
Jaså, de var SÅ glada på Midsommaren och deras jordgubbar var SÅ röda.
Folk vill att man ska dela en bild på en bukett med vilda blommor. Snart är det väl någon som tycker att krig är knasigt, utom mot dummingar, och vill att man ska dela detta med andra.
Världen kan bli så, fast man kanske inbillar sig att den blir stor, försvinnande liten i telefonen.
Då är det roligare att fika med familjen Gomez. Den är stor och rymmer många personligheter.
Sitter med lilla Jenna i knäet och när jag frågar hur gammal hon är försöker hon räkna till två på fingrarna.
Senare på kvällen. Sitter bredvid Maria i soffan och det är fotboll Sverige mot Tyskland.
Det är som att sitta bredvid Lasse Grankvist, fast hon helt säkert doftar godare, och hon är spänd som en fjäder och livesyntolkar. Jag är inte så road av fotboll, de bara springer ju fram och tillbaka, men matchen blir ändå rafflande.
DET HÄNDER I GNARP
Det är en doftande försommarkväll när Maria och jag går en stig, en genväg, till Bersberget och Hembygdsgården.
Denna fredag Den 18:e Maj firar Gnarpsborna, kan man säga, Sista April, d.v.s. Ersmäss.
Denna begivenhet är så lokal att knappt någon känner till den några byar längre bort.
Brasa, Kyrkokören och ett Vårtal.
Till min stora förtjusning är det Fredrik Strage som ska tala. Han är min absoluta favoritkrönikör vars krönika jag slukar i DN varje fredag.
Halva hans släkt kommer från Gnarp, mamma Ingrids sida, och innan sitt framträdande har han grävt djupt. Givetvis nämner han hårdrockbandet ”The Kristet Utseende”, drar ett Frank Zapppacitat men kommer snart in på prästen/läraren Ålander som var verksam i Sörfjärdens skola på 20-talet.
Där fanns några frön i klassens men för säkerhets skull risade han hela klassen. Demokratisk aga.
Det hugger till i magen när han läser ur brev från en Gnarpbo/släkting i förskingringen. Omständigheterna, en ovälkommen grossess, fick honom till USA där han hela resten av sitt liv längtade hem till Gnarp.
Efter fotografering: Kören, Fredrik som talar, en bild på Maria, Fredriks mamma Ingrid och en på själva talaren och hans beundrare blir det fika inne i Hembygdsgården.
Uppsluppet berättar Fredrik att det var Marias mamma, hon hade ju en tid varit bosatt så långt bort som i Borås, som gav Fredriks mamma en fläkt av Glamour. Marias mamma Karin hade inte bara läppstift och målade nagla, var en dam, utan lade också skivad tomat på sin smörgås.
Kvällen börjar bli lite kylig så vi sitter nära Öppna Spisen och dricker vårat kaffe.
KNOCKOUT PÅ VEMODET
Stilla snöfall, -8 och allting står liksom stilla. Det är då det Stora Januarivemodet sätter in.
Lugnet löses upp när barnbarnen Theodor och Thilda med sina föräldrar Maggen och Nilas kör in på gården.
Vi fikar, äter Sigrids tantbullar och boxas.
Hur många gånger har man inte hört att barnbarn är Livets Efterrätt, men jag vill hellre boxas med mina Gullnosar än att äta upp dem.
När de åkt skakar jag ihop en Vinegrette, en dressing, helt enligt Mamma.
Maria kommer till middag och sedan blir det träning i Gnarp.
Just nu är Vemodet utslaget och Domaren räknar till 10.
