promenad

1 2 3 31

STEFAN HANSSON, THE HITMAN

Stefan Hansson går och röjer i diket utanför sitt hus, Ramhans. Jag går förbi, vi börjar prata.

Stefan Hansson

Av någon anledning kommer vi in på detta med direktsändning, skarpt läge och total fokusering, han är en hängiven ”Ring P1”-lyssnare.

”Ibland är det nu eller aldrig” säger Stefan och fortsätter, ”Jag fick i uppdrag att slakta ett par köttkor, när jag kom fram till gården visade det sig att korna var förvildade och tålde inte folk.

Koinnehavarna såg ut som om de var direkt hämtade ur ”Den sista färden” det var bara banjon som saknades.

Det visade sig vidare att korna var ute på en äng, ett helt gäng med kor, och de två som skulle slaktas stod i mitten.

Men hur ska jag klara det här undrade jag uppgivet. Det gick inte att komma närmare korna än 120 meter.

Du får ta dem med älgstudsarn’ sa en av banjosnubbarna och satte ett vapen i mina händer.

Det hade börjat samlas en publik på 10-12 personer och jag var färdig att, kritvit i ansiktet, skita i brallorna.

Då tittade den ena kon som skulle slaktas upp och jag sköt den mellan ögonen, mantlade om och när den andra kon tittade upp fick också denne ett skott mellan ögonen.

Det gick ett sus av uppskattning genom publiken, Jag gick, rak i ryggen som om jag aldrig gjort något annat, ut i hagen, stack korna och hjälpte till med att sedan lasta dem på en traktor. Från att ha varit skräckslagen var jag nu en riktig Vilda Westernkille.”

Jag lyssnar road på hans berättelse och får medge att hans insats liknar den att vara programledare för ”Ring P1”. Man får också ta med i beräkningen att det är, som folk brukar säga, långt mellan Stefans pekfinger och tumme. Sedan pratar vi lite om vädret därefter fortsätter var och en med sitt och jag lufsar hemåt.

VANDRA ÄR LIVET

Fredag kväll utlovas på TV1 ”Sveriges nya humorhoppCarl Stanley och jag blir för en gångs skull nyfiken på att lyssna på TV.

Vilket skämt. Förutom att han inte är kul. Ingen timing, ingen pausering och han bara rabblar ungefär som skolans mobboffer nummer 1 plötsligt fått tag på en drog som ger självförtroende.

Lördag morgon kör Arlindo, Maria och jag till Norrfjärden och början av Valleden, den sträcker sig ända upp till Hassela men så långt orkar vi inte, trots en rätt maffig matsäck.

Maria har riktiga vandringskängor medan jag har sandaler. Hon retas men jag säger att det där är min postpubertala sida. Fel, men som jag tycker, rätt klädd.

Strunt i det. Nu sätter vi iväg mot Toppbodarna, 4-5 km och det tar inte lång stund innan jag trampar ned i ett riktigt surhål.

Gegga sipprar mellan tårna men väl framme vid Toppbodarna slår vi oss ned på en fäbodstugas förstukvist och hugger in på Tonfisksallad, kaffe och rulltårta.

Vidare mot Skestavallen.

Ett kvinnoskrik hörs. en bil kommer på grusvägen men när den ser oss snor den runt och gasar iväg. Det är som början på en deckare men sedan träffar vi en rundlagd man i Bandana som stolt visar upp sin sommardröm. en fäbodstuga som liksom kliver rakt ut ur en tidning om mysiga just sommardrömmar.

Vi står och pratar en stund och fortsätter mot Vallenbodarna.

Besvärligt avsnitt. Nedfallna träd och två järnvägsbroar, det är dubbelspår just vid Dyrån. Mer gegga, halkiga stenar, slippriga kanter mot ån och en helvetisk massa myggor.

Vi slår oss ned på ett torrt ställe, äter kokta ägg, smörgåsar, dricker svartvinbärssaft och mer kaffe.

Fortsätter mot E4, den hörs allt högre men det låter ändå som om en koltrast följer oss hela vägen.

E4 skär som en köttsåg genom skogen och väl över på andra sidan hittar vi myrornas New York, en jättestack varefter vi kommer in i ett skuggigt sumpigt område.

Myggorna anfaller, det är som om de inte fått suga blod på länge och vi blir på gränsen till galna. Myggjävlarna är överallt. Svetten dryper och myggorna flyger in i öronen, munnen och sticker hejvilt. Det är hemskt.

Men ändå skönt. Vi toklubbar tillbaka, pausar i en myggfri raststuga och går sedan tillbaka till E4 där Arlindo plockar upp oss.

Svettiga, myggstungna och solsvedda återvänder vi hem.

Marias iPhone säger att vi gått 1,8 mil och 27.253 steg.

Duschar, tar fotbad och smörjer hälar.

Mörbultade och ömma i kroppen, det kvittar för att vandra i skogen är ändå livet.

JA TILL HORSGÖK OCH VATTENRALL, NEJ TILL LUPINER

Eftermiddagen går mot kväll, allt i solvarm sammet, när jag med Ann-Kristin och med SNF Nordanstig vandrar ut mot havet vid Strömsbruk.

 

Jag börjar känna igen rösterna, Maria och jag har med samma gäng gått både Ugglevandringar och andra fågelsafaris, och det finns de som är skapligt Fågelaspiga, rabblar fågelarter som Koranverser, medan andra är allmänt naturintresserade.

Min jävla termos läcker ut allt kaffe i ryggsäcken men jag får av Åsa sedan hon levererat en avhyvling för jag inte är tillräckligt trevlig i ”Ring P1” men jag säger bara: Lyssna på Lisa Syren och Anders Eldeman.

Det luktar sött innanhav, örter och buskar.

Jag som i stort sett bara känner till Nötskrika, Hackspett och Gråsparv får höra talas om både Horsgök och Vattenrall. Någon ser en Havsörn medan Ove spelar upp en Gärdsmyg, eller var det Kungsfågel, på sin telefon.

Naturen är härlig men när någon säger Lupiner förstår jag att just i det fallet har naturen gått för långt. Lupiner är fel ungefär som mördarsniglar, blindtarmen och visdomständer.

I vilket fall är det en fin kväll med SNF Nordanstig.

MITT LIV I KARANTÄN

Läser/lyssnar färdigtRachel CusksStunder av lycka”, en makalöst bra bok och tar en, vad annars, en promenad.

Går förbi Wahlmans, den f.d. Prästgården där jag var på ”Öppen ateljé” igår, när Kousar hinner upp mig på landsvägen.

Tackar för fikat som hon och hennes syster bjöd på igår.

”När pratar du i radio?” Undrar Kousar.

”Ja, inte just nu för jag befinner mig i karantän.”

”Karantän?” I Kousars mun låter det som en exotisk Svensk maträtt eller en egendomlig fågelart.

Jag biter mig i tungan. Hur ska jag kunna förklara för ett ensamkommande Afghanskt flyktingbarn de omständigheter som gör att jag för tillfället inte får sända ”Ring P1″.

”Jag är lite fel” försöker jag ”annars är jag inte fel men nu när det drar ihop sig till val är jag fel.”

”Orättvist! Säger hon med emfas.

Sedan undrar hon om jag vill följa med in på gården och dricka en kopp kaffe. Klart jag vill, och gärna en hembakad kanelbulle.

1 2 3 31
Persongalleri
Täppas: Han som skriver Bloggen.
Maria: Maria, min Älskling, arbetar på bank, är grym på att plocka hallon, koka sylt, bra träningskompis och som pricken över i, en obegripligt kompetent syntolk.
Arlindo och Carine: Efternamn Gomez, svåger resp. syster till Maria.
Martin: heter Nilsson i efternamn, pluggar till lärare och är min ledsagare i Stockholm.
Greven: 20-årig son som har bytt sina hyss mot flitiga extrajobb.
Jullan: 26-årig dotter och webbdesigner. Bor i London.
Fillen: Felix 29-årig son, blandar studier med hårt kroppsarbete.
Nilas: Nilas 34-årig son som tillsammans med Maggen är föräldrar till Theodor och Thilda. Nilas är en grym mekaniker som bor i Hälsingland.
TM: TullaMaja 38, mamma till Hjördis. TM är radiojournalist i Sundsvall. Sänder var morgon, pigg som en lärka, SR Västernorrlands Morgonshow.
Hans: Flink Webbredaktör för Hemsida och Blogg.
Sussie: Susanne. Kvinnlig bästis sedan tidernas begynnelse. Journalist. Sänder Stil i P1 fredagar 10:03.
Stanley: Stanley som är konstnär, bor i Delsbo och är gammal Hippiepolare.
Urban: Min gubbkompis, jobbar som psykiatriker och som jag brukar promenera med.
Hans-Åke: Hans-Åke Bergman, bor i Djursta, Jättendal, hjälper mig med både det ena och det andra och driver Djursta redovisningstjänst.
Kommentarer
No images found!
Try some other hashtag or username
Följ mig på Twitter