Det löper en väg, den slingrar sig genom landskapet och den är, jävla väder, blöt och slipprig. Det har snöat, regnat, frusit och så regnat igen. Egendomligt nog doftar det nästan vår, det är inte klokt, men den här midvintern är vädermässigt rätt skruvat.
Jag följer den vittrade snöplogkanten, passerar kyrkan men den knöggliga issörjan leder mig tvärs över vägen och in mot skolgården, inte bra, och jag vädrar som en blodhund, men inte efter doftspår utan efter brummande billjud när jag söker mig över mot den andra vägkanten. Det är tyst som i graven. Alla ljud försvinner och sugs upp av den blöta snön. Jag går.
Pang. Något tungt slår i käppen och ett luftdrag som efter något stort känns mot ansiktet. Konstigt då det är fullkomligt tyst.
Kan det ha varit ett Tefat från en främmande planet? Jag står åter på rätt vägkant och känner mig skakig.
”Hur gick det?” Ett par kvinnor har sett vad som hänt.
”Tja, det gick väl bra men jag fattar inte vad som hände.”
”Du var nära att bli påkörd av en bil.”
”Men den hördes inte.” Jag stammar.
”Det var en elbil.”
När vi står där och pratar öppnas en bildörr och en minst sagt alarmerad kvinna kommer störtande. Det är föraren i elbilen som just var nära att mangla mig. Hon är skakad och måste väl ha funderat innan hon vände och återkom.
”Hur gick det?” Hon är lös i kanterna, upplöst av rädsla för vad hon kanske ställt till med.
”Det gick väl bra men jag begrep faktiskt inte vad som hände.”
Damen förklarar att hon var på väg till Mellanfjärden med baksätet fullt av barnbarn, och, och…
Jag försäkrar henne att jag mår bra.
”Men du borde ha en bjällra på bilen så man hör dig.”
Till slut går hon tillbaka till sin elhybrid. Förmodligen kommer hon nu vara mer uppmärksam på rörelser vid vägkanten. Själv har jag fått en tankeställare. Aldrig vill jag vara utan mina promenader men jag måste vara dubbelt försiktig.
Det är jättebra med fossilfria bilar men hur många synskadade stryker med längs vägarna nu för tiden?