Höst
FALLANDE ÄPPLEN, GÄDDFÅNGST, MÖRDADE MÖSS OCH BOKMÄSSAN
”Plopp plopp.” Äpplena faller, ett efter ett, likt slagen från en spattig klocka, höstklocka. Vinden vass, syrlig och bara en ihärdig sol kan smälta hål på molntäcket.
Jag tänker inte gå till Hårte idag. Konvalescent. Kryckan på fåtöljen och jag i soffan med upplösningen av Harlan Cobens ”För evigt dömd” som Reine Brynolfsson läser. Grymt spännande och jag glömmer värken i benet för en stund.
Ringer Sune. Han låter samlad men en smula uppjagad där han sitter i sin båt och landar en tvåkilosgädda.
Ringer Nilas, han har just varit på akuten med deras yngsta, Thilda, alla åker visst till Akuten nu för tiden, Thilda har brutit en arm och är nygipsad.
Efter det samtalet, med ännu mer vardagsdramatik ringde Anders Backlund från SR och undrar om jag vill vara med och prata om ljudböcker i SR:s monter på Bokmässan i Göteborg. Medverka ska även Gunnar Bolin, Fredrik Olsson och någon från”Storytel”.
De undersöker nu möjligheten att låta syntetiska röster läsa in böcker. Det vore som om de till människor utklädda ormarna från gamla TV-serien ”V” läsa in böcker.
Smart ur krämarsynvinkel. Ingen kostnad för en uppläsare men själva vill jag inte ha Reine Brynolfsson ersatt av en dators könlösa röst.
Eftersom jag redan har ett engagemang på Bokmässan skulle detta passa. Måste kolla om det gäller även för Maria.
Trampar på något litet och mjukt i hallen. Det måste var en mus vilken Rufus satt punkt för.
Lite senare vid sängen trampar jag i mer gegga. Ännu ett offer För Rufus Höstjakt ligger i en blodpöl. Äckligt men Rufus är stolt.
Ute fortsätter äpplena trilla i backen. Tar ett par snabbverkande Alvedon och försöker, trots värken, vara tålmodig.
HÄRLIG HÖST
Himlen hänger som en grinig Wettexduk över landskapet. Det känns som om jag suttit inne i veckor och nu måste jag bara ut. Visserligen har jag träningsvärk, Maria och jag var på Kulturstjärnans gym igår och körde hårt, men en kropp måste gå. I alla fall min.
Höst i Jättendal
Sålunda utstyrd i dubbla ylletröjor, öronlappar och fingervantar samt smorda läderkängor sätter jag iväg. Regnet faller glest som frusna synålar. Riggbacksvägens vattenpölar är djupa men jag blir ändå yr av utomhuslycka.
PEKAR MOT HÖST
Allting pekar mot höst. En bitsk vind äter sig innanför kläderna.
Urban och jag går under de färgsprakande träden på Djurgården och sedan står Felix och jag i gränden.
Äter Pizza på Michelangelo, en helt ok turistfälla på Västerlånggatan.
”Snacka om ansiktslyftning” säger Cornelia när vi kommer in på Pizzerian och ser en bild, kan det vara Michelangelos grundare, på väggen.
Jag berättar att jag läser Elena Ferrantes andra bok men Cornelia säger att den är helt ute på kulturella Södra Latin.
”Vad läser de där då?” undrar jag.
”Ingenting” säger Cornelia. ”De bara lär sig namnen på de hetaste böckerna och låtsas sedan att de läst böckerna.”
Så mycket för kulturella Södra Latin.
Men min pizza med sardeller är väldigt god.
KÄRLEK I MOTVIND
”Vilket gråväder det är idag.” ”Det har ju varit så här i tre veckor” anmärker Felix och det med en röst som säger: ”Det har varit skitväder ända sedan den dagen jag föddes”.
Då är det höst, när man ser varken framåt eller bakåt och allting samlas till ett grått nu, en punkt det inte finns någon väg ut ur.
Läser en bok: ”Skymning över Svarta Havet” av den Rumänska författarinnan Domnica Radulescu. Den handlar om en ung flicka med konstnärsambitioner som flyr simmande ut ur diktaturens Rumänien, är nära att stryka med, förlorar förståndet och kommer via Istanbul till Paris där hon långsamt och under en ihållande motvind bygger upp ett nytt liv som Målarinna.
Den Flickan har allt det Djävlaranamma som människorna i Willy Vlautins ”De fria” saknar. Här är USA, det fantastiska land som de förtryckta i Rumänien bara kunde drömma om, efter sin glansperiod. Igenbommade städer, nedlagda fabriker och unga män vars enda hopp är att gå in i Armén och åka till något land väldigt långt bort för att få benen bortsprängda. Väl hemma hamnar de, eftersom de inte hade råd med någon vidare sjukförsäkring, på gruppboenden för bortglömda.
Här är de tappert dubbel- och trippelarbetande, de som försöker skapa ett liv under ett berg av förfallna räkningar. Andra skiter i alltihop och tröstar sig med Heroin.
”De fria” är en så hjärtslitande bok om människor i marginalen att man får en klump i bröstet. Medelklassens dockhem har klappat ihop och kvar finns bara det där suget, det som är starkare än allt annat, längtan efter kärlek, sammanhang och den värme som uppstår när människor är nära varandra.
