Höst
HÄRLIG HÖST
Himlen hänger som en grinig Wettexduk över landskapet. Det känns som om jag suttit inne i veckor och nu måste jag bara ut. Visserligen har jag träningsvärk, Maria och jag var på Kulturstjärnans gym igår och körde hårt, men en kropp måste gå. I alla fall min.
Höst i Jättendal
Sålunda utstyrd i dubbla ylletröjor, öronlappar och fingervantar samt smorda läderkängor sätter jag iväg. Regnet faller glest som frusna synålar. Riggbacksvägens vattenpölar är djupa men jag blir ändå yr av utomhuslycka.
PEKAR MOT HÖST
Allting pekar mot höst. En bitsk vind äter sig innanför kläderna.
Urban och jag går under de färgsprakande träden på Djurgården och sedan står Felix och jag i gränden.
Äter Pizza på Michelangelo, en helt ok turistfälla på Västerlånggatan.
”Snacka om ansiktslyftning” säger Cornelia när vi kommer in på Pizzerian och ser en bild, kan det vara Michelangelos grundare, på väggen.
Jag berättar att jag läser Elena Ferrantes andra bok men Cornelia säger att den är helt ute på kulturella Södra Latin.
”Vad läser de där då?” undrar jag.
”Ingenting” säger Cornelia. ”De bara lär sig namnen på de hetaste böckerna och låtsas sedan att de läst böckerna.”
Så mycket för kulturella Södra Latin.
Men min pizza med sardeller är väldigt god.
KÄRLEK I MOTVIND
”Vilket gråväder det är idag.” ”Det har ju varit så här i tre veckor” anmärker Felix och det med en röst som säger: ”Det har varit skitväder ända sedan den dagen jag föddes”.
Då är det höst, när man ser varken framåt eller bakåt och allting samlas till ett grått nu, en punkt det inte finns någon väg ut ur.
Läser en bok: ”Skymning över Svarta Havet” av den Rumänska författarinnan Domnica Radulescu. Den handlar om en ung flicka med konstnärsambitioner som flyr simmande ut ur diktaturens Rumänien, är nära att stryka med, förlorar förståndet och kommer via Istanbul till Paris där hon långsamt och under en ihållande motvind bygger upp ett nytt liv som Målarinna.
Den Flickan har allt det Djävlaranamma som människorna i Willy Vlautins ”De fria” saknar. Här är USA, det fantastiska land som de förtryckta i Rumänien bara kunde drömma om, efter sin glansperiod. Igenbommade städer, nedlagda fabriker och unga män vars enda hopp är att gå in i Armén och åka till något land väldigt långt bort för att få benen bortsprängda. Väl hemma hamnar de, eftersom de inte hade råd med någon vidare sjukförsäkring, på gruppboenden för bortglömda.
Här är de tappert dubbel- och trippelarbetande, de som försöker skapa ett liv under ett berg av förfallna räkningar. Andra skiter i alltihop och tröstar sig med Heroin.
”De fria” är en så hjärtslitande bok om människor i marginalen att man får en klump i bröstet. Medelklassens dockhem har klappat ihop och kvar finns bara det där suget, det som är starkare än allt annat, längtan efter kärlek, sammanhang och den värme som uppstår när människor är nära varandra.
EN VANLIG NOVEMBERDAG
Drar en ståfika med Urban hos Christer innan han följer mig till Y-bussen. Han lyssnar en aning klentroget på min berättelse om pistolskyttet.
”En gång” säger han ”fick jag ett fallskärmshopp i present men jag hämtade aldrig ut det.”
”Fattar” säger jag och tar en klunk av det goda kaffet. ”För mig är det en mycket större utmaning att hitta ett korvpaket med bra datum på ICA.”
Damen bakom mig på bussen är pratsjuk. Men rar.
”Säg till mig om jag pratar för mycket” och när jag ska lyssna på DN håller hon snattran.
En stund senare är vi i full gång. Hon älskar också Ljudböcker och vi pratar om olika röster, inläsare. Det är ju så att man älskar en del och får kräksjuka av andra. Det är väldigt personligt.
”Du har en fin röst” säger hon.
”Jag har alltid tyckt att den låter så bögig” säger jag ”missförstå mig rätt, några av mina bästa vänner är och har varit bögar men du förstår vad jag menar, mesig liksom.”
Hon trycker sitt huvud mellan sätena så att ingen ska höra:
”Min son är bög men han låter inte som en fjolla.”
Ok, där fick jag så jag teg. Fast vi pratar vidare: Böcker, politik och sedan om det där svåra med att acceptera livet som det är. Resan går fort.
Den här Novemberdagen är ingen vanlig Novemberdag. Det är högt i tak, luften är knaprig och för första gången på den här sidan sommaren trampar jag igenom den frasiga ytan på en frusen vattenpöl.
Det är tyst ute, en stor tystnad som om man tömt en Katedral på folk.
När jag kommer till korsningen vid g:a Konsum hör jag Vannberg, kyrkokörens främste solist, sjunga några takter ur en aria. Han garvar från sin gräsmatta när jag med händer och käpp höjda i luften dansar förbi hans tomt.
Går förbi skolan och barnen som har rast ropar och hejar.
Sedan blir det tyst igen och det enda som hörs är en ensam melankolisk fågel nere från strandängarna vid sjön. Det låter som om det sista planet gått och den sitter ensam i avgångshallen med väskan i knäet. Det var väl något fel med biljetten.
Den där fågeln får väl spotta i klorna och göra en Charles Lindberg, en ensamflygning dit de andra flög.
Nu gäller det bara att hitta på något att äta till dess att H och Greven anländer om aftonen. Jag vet ju, sedan Grevens förra besök, att här finns spagetti och den, som han sa med mörk röst:
”Är så brun av hälsosamma fibrer att den är närmast hälsovådlig.”
Innan det är dags att kalla den här dagen för en förbrukad dag och dra på nattmössan måste jag också försöka ordna biljetter åt Susanne och jag så vi kan gå på söndagens konsert med ”Black Star Riders”.
