SÖRFJÄDEN ÄR DÖTT MEN HAVET ANDAS

Havet rullar in i korta innanhavsvågor när Maria och jag strosar längs Sörfjärdsstranden. Tång, snöfnas och issplitter.

Uppe i skogsbrynet, under tallarna, ligger vinterstängda sommarstugor som larmade musslor.

”Där är någon ute med en båt, kanske fiskar” säger Maria. Annars är det stilla.

Under Juli månad ligger här folk på filtar och om det är sol och pålandsvind kanske vattnet är badbart. Sololja, Rosévin och Kycklingsallad.

Nu är det bara vi och havet. Drar djupa andetag och fyller lungorna. Vore jag en Heliumballong skulle jag stiga till väders. En vinterbadare håller i och för sig på med sitt vinterbaderi men vi överfaller inte denne med frågor: Hur är det att bada på vintern? Är det inte kallt? Och så liknande.

Vinterbadare är enligt min erfarenhet ett självupptaget släkte. Väldigt speciella men låt dem hålla på med sitt.

Maria hittar en sten som skulle kunna bli ett fundament till en av mina bronser. Ska fråga Klas-Göran om han kan borra i sten och gjuta fast själva Bronsföremålet, en ”Bladikon”.

Lägger stenen på golvet i baksätet på Toyotan, åker hem och bryner en Älgktek i Smör och Vitlök.

INDIEN, DAG 1, I DETTA LIV

Flygplatsen i Qatar är väldig, välordnad och doftlös som ett jättelikt, mitt i öknen, nybyggt växthus. Här ska oljepengar växa ikapp med fotbollsentusiasternas ölstinna vrål.

På planet mellan Doha, centralorten i Qatar, och Trivandrum i Kerala, Indien,  super en massa Indier på väg hem från jobbet i Qatar, med pengar som gräs, till. När vi passerar 1:a klass på väg ut ligger de bokstavligen i travar och kräks. Som ett gäng 12-åringar som, ovana med alkoholens verkningar, har tömt  föräldrarnas barskåp och blir förfärligt sjuka.

En timme senare, tidigt på morgonen lokal tid, stannar taxin och tutar. Portvakten vaknar, öppnar porten i muren som omgärdar det lilla hotellet  och vi faller i orolig, AC:n brummar som en “Traktor Pulling”, sömn.

Jag inväntar själen vid havet
Jag inväntar själen vid havet

Så sitter man där vid Indiska Oceanen, eller är det Arabiska Sjön, måste Googla, och vet varken ut eller in. Själen har inte anlänt ännu.

På ett Café, de har lika gott kaffe som Christer på Västerlånggatan men miljön är något trevligare med öppen himmel, havet och den varma vinden.

Vid bordet intill sitter en skamlös Svensk skojare, en gubbe i min ålder som håller hov för några kvinnor i yngre medelåldern. Han talar förtroendeingivande och med auktoritet.
“Var bodde jag i mitt förra liv?” Frågar en av kvinnorna.
“Spanien” säger skojaren.
“Hade jag samma man i mitt föra liv?” fortsätter hon.
“Javisst” säger han som om det vore den allra sannaste saken i hela universum. Han tillägger:
“Jag ser att du har låsningar och spänner dig och jag tror du skulle ha mycket glädje av att öppna upp”.
“Säger du det?” flämtar hon och för mina inre ögon, med min sjuka fantasi, ser jag gubben några timmar senare, mörkret ligger tätt, och han är pilsk som ett helvete när han knackar på hennes dörr.

Strandpromenaden
Strandpromenaden

I verkligheten, alltså i detta livet här och nu, skrapar jag upp smalbenet på väg till stranden och ligger på sängen med sårtvättat ben medan H är på Yoga. Hon vill att en Ayurveda-doktor ska titta på mitt sår men jag tror det duger med sårtvätt från ACO.

“Är det många Ajur Vedanta” undrar jag.
“Du menar människor?”
“Ja oj givetvis.”

Det är, om man tänker bort en genomsjuk könssegregering och ett korkat Kastväsende trevligt i södra Indien och den mest glödande frågan just nu är var vi ska äta middag.

MITT LIVS KAFFEFLICKA

  Det luktar ruttet sjögräs, bräckt innanhav och är det inte en Ejder som knorrar och går på ute bland stenarna?

  Över himlen brummar ett trafikflygplan som förmodligen just lyft från Midlanda.

  I bakgrunden mixtrar H med spritköket och gör i ordning kaffevatten.

  Vilka kommer att få kaffe först, vi här nere vid kanten av ett för dagen spegelblankt innanhav, eller de som där uppe är på väg mot sin slutdestination.

  Det spelar ingen roll men en sak är klar och det är att H är mitt livs Kaffeflicka.

Högläsningsbordet vid havet

  Hon fortsätter högläsa Prema Chödrönboken, medan vi smuttar på det heta kaffet vid den mossiga och gistna uteplatsen nära vattnet. Vi fnissar åt en del riktigt gräsliga Självhjälpsklyschor och att det ständigt refereras till den och den munken, t.ex. Dodo Baivabbagumbo och vad denne  sa eller gjorde på 1100-talet. Metaforiken får mig  att stundom  bli förbannad som de gånger författaren använder “Blind och döv” för att gestalta okunnighet. Men annars finns där mycket bra om att släppa taget, göra sig fri från sådant som bara smutsar sinnet och att det helt enkelt inte finns något som enbart ren och skär trygghet.

  Vattnet kluckar, var det en fisk?, och jag tänker på att inte allt i Tibet, där alla de där sluga munkarna bodde, innan Kineserna ockuperade, var fint och bra. I klostren rådde en bra ordning men vanligt folk var så fullproppade med vidskeplighet, de trodde att onda andar skulle komma in i huset om man hade en skorsten, vilket fick till följd att en stor del av innevånarna fick hemska lungproblem där de satt och hostade i sina rökiga hus.

  Vi lämnar Rävstensudden, sänder en tacksamhetens tanke till Jörgen och Carina, som lät oss låna stället, vandrar stigen tillbaka till bilen och resan hem.

HAVSLIV VID RÄVSTENSUDDEN DAG 2

  Natten är så tyst, vågornas skvalp, vinden som susar i träden och H som snusar. Huttrar på det sätt man bara gör när man sovit på en skumgummimadrass, visserligen med två täcken, luften är mättad med rå fukt från havet, i en ouppvärmd stuga.

Selfie nr 2

  Vi äter frukost och dricker  Neskaffet vid den mossiga och inte så stadiga uteplatsen precis vid havskanten. Solen tränger genom molnslöjorna och H sätter igång att högt  läsa en bok av min favoritbuddistnunna: “När allt rasar samman” av Prema  Chödrön.

Prema Schödrön

  Det är fantastiskt och är läkande. Mod är inte att vara utan rädsla men att acceptera att den också finns.

Havet

  Det finns så många sätt att fly från känslan av övergivenhet, sjukdomar, åldrande och död, allt från piller till att ständigt vara uppkopplad.

Den gamle och havet

  Vi sätter oss i lä bakom huset, nu har dessutom solen kommit igång ordentligt, och H fortsätter läsa.

  Sedan gör vi en “Thoreau”, går stigen längs havet, genom skogen och fram till bilen. Hem och mata höns,  gulla med Rufus, duscha och raka samt ladda mobilerna. Handla en grillad kyckling till middag.

Stigen

  Vi återvänder till den lilla stugan vid havet, mer högläsning och en massa underbart ingenting särskilt.

Ps. David Henry Thoreau skrev boken som blivit en klassiker: “Skogsliv vid Walden“. Där skildrar han hur han ensam möter naturen, gör fina iakttagelser och är på det hela taget mycket känslig och konstnärlig. Vad denne ensamme man, som lever i ett med naturen, inte berättar är att hans mamma kom och tog hand om, tvättade och levererade fräscht hans lortiga kläder. Han tjusades av skogen och sjön, skrev inspirerat om detta, och ville inte störa sitt sinne med att tvätta kalsonger.