Många har hört av sig om dokumentären om Jacob i P4, berättat sina minnen och undrat varför jag inte var med. Inte vet jag.
Jag stötte ihop med honom i radiohuset, han gjorde ”Galaxen” och föreslog att jag skulle lämna telefonrapporter från min horisont. New York, Studio 54. It´s raining men, klassisk musik, Alla Pugatjova och disco. Jag bidrog med ögonblicksbilder från en pizzeria i Hudiksvall, Jokkmokks marknad och om porrfilm på byabiografen.
Jacob fick mig att bejaka sidor som jag varit för blyg för att visa. Det fick mig att lita till de knäppa och aparta upplevelserna av detta liv vi lever. Vi pratade i telefon mest varje dag, gafflade om högt och lågt. Han från Djursholm och jag från Norrland.
Det ledde över till ”Jacobs Stege” i TV1 och det snurrade till och blev hur stort som helst, med Svenska mått mätt. Jag älskade blandningen av fin- och fulkultur även om jag aldrig förstod poängen med Alla Pugatjova eller det spännande med Carola.
Medan jag fortsatte med inslag i ”Björnes magasin” och ”På tur med Täppas” gjorde Jacob, medan han blev allt sjukare, med ”Caramba” och Annika Hagström. Det var svårt att se honom i TV då, den knasiga blicken slocknad och fläckar i ansiktet, varför när det var sådant hysch hysch kring hans diagnos, AIDS.
Det var hur kul och gränslöst som helst de där åren och det är så sorgligt att hans liv blev kort. Hur skulle han ha varit om han fått leva?
Det speciella med en så stark personlighet som hans var att han fick oss som stod honom nära att känna oss särskilda, att bli sedd för den man är, är inte det vad de flesta drömmer om.