Ronny, som körde mig denna morgon de fem milen upp till Sundsvall under ett lågt liggande jämngrått molntäcke, berömde vår Katt. Medan jag klev in i hans bil hade Katten slukat en skapligt fet Råtta. Alla har sitt för sig. Samma Katt ligger några timmar senare under eftermiddagen på min mage medan jag tar en Tupplur och gnider sin råttmördarnos mot min sömniga näsa.

Dagens Ring P1-sändning var av Mellandagsnatur. Inte så dålig och inte så bra. Det är de där Mellandagarna man får leva med. Att klara av en lyckad dag fixar vem som helst. Den Stora Yogan är att klara Mellandagarna.

Min dators Talsyntes läser Inathe Brautigans bok ”Det finns inga självmordsbaciller” om hennes pappa Richard Brautigan.Boken står i hyllan men den kan jag inte läsa och Bakåhll i Lund, förlaget, sände den som en Wordfil. Min talsyntetiska röst låter som Plåt-Niklas och det är ok för han skymmer inte texten som t.ex. en ytterst konstnärlig skådespelaruppläsning kan göra.

Boken är vacker och sorglig.

Brautigans böcker har jag läst, både de som finns på originalspråket och de som finns översatta till Svenska och dessa böcker är som riktigt goda Vänner. Roliga, överaskande och ibland gör hans meningar volter och studsar in i en annan verklighet där det är trevligt att vara.

Richard Brautigan förlorade kontrollen över sitt drickande och sköt sig själv i sitt hus i Bolinas, Carlifornien.

Varför det blev så har det spekulerats en hel del om och dotterns bok är en både poetiskt vacker som nagelbitande och ångestladdad skildring av hennes pappa som till slut misskötte allt utom sitt Kastspö och sina långa vackra händer.

Jag tror att han hade ett satans problem med Mellandagarna.