Telefonen piper pockande. Först tror jag att det är ett barn som ringer för att generat säga: ”Jo men visst är Fars Dag skitlöjligt men jag ringer ändå för man vet aldrig hur snarstuckna och tjuriga gamla gubbar är.”

Det är Björn, min kompis, i vars sköna Cheva vi crusade denna sommar. Han är tokig i sin Cheva som en älskarinna men vardagsbilen Volvon är hans kära hustru.

Nu har han frontalkrockat med en idiot som kom över på hans sida och Volvon är bara skrot. I telefon låter han bokstavligen djupt omtumlad och berättar om tankarna precis efter smällen: ”Är det så här det känns att dö?”

Av sin Cheva får han ingen tröst då den inte riktigt tål Hälsingevintern. Försäkringsbolaget har hostat upp en hyrbil men han är för öm för att köra.

Hans son Robin tog bilden där Björn, fortfarande i sjukhuskläder, poserar framför sin havererade Volvo.