”Man kan bli lite ledsen så här på sommaren” säger jag prövande när middagen ute på gården börjar lida mot sitt slut. Gästerna är inte nära vänner men absolut inte ovänner. Bekanta och nu sitter vi här och drar mer eller mindre skrytsamma historier om våra barn samt en del kuliga familjefabler av typen: När vi en stekhet dag fastnade i tullen med 4 kilo Roquefortost från ett icke EU-land.
De har berättat om sin dotter som ska praktisera hos en minister och vi berättar om vår pojkes exempellösa framgångar i Amerikansk fotboll. Säkert har jag spelat ut mina två trumfkort; att jag blivit både Farfar och Morfar det senaste året. Barnbarn smäller högre än ett stipendium. Jag är en jävel på att skryta liksom så där i förbifarten. Och jag berättar inte att jag och två av sönerna var på AC/DC-konserten för jag har tillräcklig social kompetens för att förstå att våra gäster inte kan refrängen till ”Highway to hell” men heller knappast kan stava till Pavarotti.
Svalorna kastar sig upp och ned från himlavalvet, flugorna surrar och Humlen klättrar uppför stuprören som kantar verandan.
H fyller på vitt vin i vinglasen från dunken som ligger i kylen och han har garvat när jag sagt att vi kallar dunken för ”Kikki-festis”.
H matar på med Mineralvatten i mitt glas för vi har kommit överens om att jag ska vara försiktig, mycket försiktig. Gubbar på snusen är bara kul i gamla Pilsnerfilmer.
Jag må vara smord i munnen men jag tycker inte om att konversera och jag märker rätt snart att det inte kommer något tillbaka. Det gäller att fortsätta vara trevlig men jag hittar inget att trevla om. Det är då jag långsamt säger det där om att bli ledsen på sommaren.
Sällskapet tystnar. Han som var så skrattig blir knäpptyst och frun som var lågmäld från början sluter sig som ett ostron. Deras dotter säger ingenting. Hon är väl van vi jobbiga vuxna.
Nu har middagssällskapet förvandlats till fiskar som levande dragits upp på land. Munnarna öppnas och stängs men ut kommer inga ljud.
Till slut säger han att det är ”dags att tänka på refrängen, tacka för en god och trevlig middag och resa vidare”.
Vad är privat och vad är allmängods? Finns det något som är privat som man inte kan berätta och går det att vara ytlig utan att få hål i själen?
Vad än svaret är tänker jag borra efter denna och andra frågor i den här bloggen.
Det är ju så himla roligt när samtalen inte flyter på i sin vanliga trall. När mönster bryts så finns det de som går igång på alla fyra eller de som åker hem. Här silas tråkmånsarna och de rädda från andra med tillit till att det går att filosofera om allt.
Själv ställde jag en gång en fråga, när samtalet tröt, om hur personerna kring bordet skulle beskriva sig själva om de var en bil. En i sällskapet, som för övrigt var hyfsat nyktert, blev vansinnig. ”Vad menar du? Jag är väl ingen bil? Så kan man väl inte säga heller” osv osv. Skitkul!! Inget kreativt tänkande där inte, ha ha. Och plötsligt blev alla engagerade i varför personen blev så upprörd. En bra middag i goda vänners lag…
Själv förstör jag all konversation när jag frågar ”Men är du lycklig?”.
Och om jag får ett ”Ja” säger jag: ”alla människor som svarar JA på den frågan är otillräckliga hycklare. Lycka känner man max tio procent av sitt liv. DU ödslar inte dessa tio procent här.”
Vad fint det är att läsa en blogg av dig!