Rufus lubbar av och an. Lugn bara, på söndag reser vi Norrut för på måndag är det dags för en ny tvåveckorsperiod med ”Ring P1” från Sundsvall. Förbereder mig noga, ringer Hagabagar´n och beställer fikabröd till studion och genom att läsa tidningen och lyssna noga på Radions samhällsprogram.
Smälter gårdagskvällen teaterföreställning på Stadsteatern. ”En folkfiende” av Henrik Ibsen, fast ordentligt upphottad till nutidsdrama och en fantastisk Leif Andrée i huvudrollen. Annika Hallin som spelade hans syster kommunalrådet gick heller inte av för hackor.
Vi sitter längst fram, praktiskt taget på scenen och föreställningen blir fysiskt påtaglig.
Kommunalrådets bror är läkare och har kommit på att vattnet i kommunens badanläggning, en storsatsning, är livsfarligt. Alla skruvar på sig. Det där badet var ju ortens framtid och ska nu den där besserwissern komma och påstå att man kan dö om man badar i vattnet. Han är en visselblåsare men till slut har alla utom grupper på yttersta högerkanten, de är också marginaliserade och missförstådda, vänt honom ryggen.
Stycket är över tre timmar långt, innehåller en paus, men det känns aldrig segt , man börjar aldrig tänka på vad man ska äta till middag, det finns massor av syftningar och dubbeltydigheter. Publikens förmåga att tänka själv respekteras och jag kan inte låta bli att fundera på Riksteaterns och Folkteaterns i Gävle satsningar när de spelar i små samhällen på landet. Det är som klappar på de trögtänkta bondläpparnas huvuden.
Det här är det mest levande och fängslande jag varit med om på teatern sedan Björn Granath och Mikael Segerström spelade ”Under tre kungar” och det var för hundra år sedan, eller, i alla fall på 80-talet.
När vi lämnar salongen står Leif Andrée och väntar. Han vill höra vad jag tyckte och vi pratar en stund.
”Så där skulle aldrig Persbrandt eller Malmsjö göra” filosoferar H. ”De är självtillräckliga så det räcker och blir över men Andrée är ödmjuk och intresserad även av andra människor än sig själv.”
Går hem i duggregnet längs Drottninggatan, dricker en kopp Earl Grey och lägger mig med Trude Marsteins ”Hem till mig”: En rätt töntig allmänläkare med radhus, småttingar, kött som ska grillas och gräsmatta som ska klippas blir ivägsläpad till teatern av sin fru. Hon är sjuksköterska, deras äktenskap är det väl inget fel på. Båda jobbar mycket men de är så fort de kan med sina barn, hon bakar, fryser in och de ligger med varandra ibland. De har barnvakt och går alltså på en Musikalföreställning. Han blir hänförd av en av kvinnorna i ensemblen och ringer henne varpå de inleder ett kärleksförhållande helt vid sidan av hans borgerliga familjeliv.
Det går så där. När han är med familjen tänker han på henne och när han umgås med henne tänker han på familjen. Han är aldrig riktigt nöjd och hans pilskhet är lika mycket ett svart hål i honom själv, ett mörkt ställe där han ropar efter bekräftelse.
Själv tänker jag inte ringa Annika Hallin och föreslå en fika men en alla tiders föreställning var det och boken är obehagligt bra.
Den är otroligt bra den teatern! Mer behöver inte sägas, hälsa André!