Måndag och K:s mentor sänder ett sms och frågar varför K inte dök upp i skolan före klockan elva denna förmiddag? Hans mentor Rut är alldeles för smart för att köpa en massa skitsnack om att den del av kultureliten som är jag måste få sova ut efter en bokmässa. Dessutom borde 12-årige K inte vara så söndercurlad att han inte själv kan pallra sig ur sängen och ta sig till skolan.

Verkligheten trillar rätt ned över mig som en säck med förpliktelser.

Nästa uppgift är att ringa hans körledare och säga att K inte kan sjunga på Högmässan på söndag för det är något slags ”Super Bowl”-final i hans Amerikanska Fotbollsserie just den dagen. Det finns inte en person i den här världen som kan ge mig så dåligt samvete som K:s körledare men lyckligtvis har han röstbrevlådan igång och jag kan läsa in en löddrig monolog om vikten av Amerikansk Fotboll i jämförelse med Gregoriansk sång. I alla fall just vad beträffar kommande söndag.

Jag går till gymmet för att ro mig till sinnesfrid. Efter en timme i roddmaskinen med AC/DC på Tordönsvolym i lurarna söker jag herrarnas omklädningsrum bland alla apparater. Då kommer en svettig Sussie från Lili & Sussie och hjälper mig till rätta. Gratulerar henne till sommarens framgångar med 80-talsrevivalturnén och hon säger att de gjorde 120 gig och jag returnerar genom att berätta att jag just gjort 6 gig på två dagar under Bokmässan i Göteborg. Hon säger att jag trots mitt slit ser fräsch ut och jag önskar jag kunde säga detsamma. Men hon doftar härligt.

Sedan är det Hejdå och vi ses. Hon är chosefri som ”The girl next door”

Väl hemma ringer en snubbe som ska göra en långfilm och undrar om jag vill spela mig själv som Ring P1-programledare i en Polisfilm och det är klart som fan att jag vill det.

Verkligheten kan ta sig därbak och jag börjar drömma om röda mattor, smattrande fotoblixtar och sprudlande Champagne.