Ljuset faller ned över innergården, luften är mild som på våren och Kajorna sitter på taket och smågruffar. Det här ljuset och den här lättandade luften skulle behöva en Koltrast.
Självbedrägeri är människans arvedel och minsta barnunge vet att det ligger en vinter mellan nu och takdropp och de där drillarna.
Vår lägenhet är belägen mellan två Barnfängelser. Ett privat och ett kommunalt. Fångarnas gnöl och klagorop studsar mellan husväggarna när de om morgnarna förs in till sina förvaringsenheter. Föräldrarnas röster är tåliga och milda men under den sammetslena ytan bubblar oro och så snart de lämnat sina barn plockar de fram sina mobiler och kopplar upp sig mot yrkeslivet.
På eftermiddagen upprepas alltihop fast tvärtom. Samma vardagsnormala vuxenröster som prickiga av underliggande stress för sina fångar hem.
Föräldrarna ger ett intryck av att vara väldigt seriösa. Det är som om de tror sig ha uppfunnit världen, innerst inne begriper de att så inte är fallet, men de håller masken.