Vad ända in i helvete gör jag här? frågar jag mig själv när jag trevande och osäker på varje steg går från gymmet, passerar under T-banan och kommer upp i ett Gamla Stan som håller på att koka över av uppsluppen förväntan, trottoarserveringsöl och Valborgsmässoaftonsupphetsning. Fasan är att ett fyllo ska trampa på käppen och tumla mot min skadade hand.
Varför är jag inte i Jättendal, eldar i tunnan och mår gott?
Det stavas visst föräldraansvar. Greven vill inte för all ostkaka i Hälsingland åka till ”Landet” och föredrar att vara med sina polare på Söder. Visserligen flödar det här av droger och skit men floderna av hembränt och långtradaröl på vischan är inte mycket bättre. Överallt lurar ungdoms-Satan. Greven är en skarpladdad hormonkanon var än han lägger sin hatt.
Det är mest bara för mig personligen som gården, himlen, landskapet och fåglarna nere vid sjön framstår som ett paradis.
Christer kommer förbi och vi samlas På Stortorget för att i gemensam tropp avtåga till Riddarholmen, brasan, ABF:s blåsorkester och Anna-Greta Leijons tal till våren.
Vi stöter ihop med Eskil Erlandsson, Jordbruksministern, och hans höggravida, inte Pudding, utan Sufflé. Vi pratar om de gamla Centergubbarnas avoghet mot Annie Lööf. Eskil lägger in ett hekto Snus under läppen och menar att det där gubbgnället mest är uttryck för marginaliserade föredettingars bitterhet.
Trängseln tilltar, brasan sprakar och blåsorkestern låter som en Fellini-artad underavdelning till Glada Hudikteatern. Leijons tal är precis så urvattnat som talet till våren alltid hotar att bli.
Vi går hem och jag lyssnar färdigt på Stefan Sauk när han läser en riktigt bra dansk thriller, rolig och spännande: ”Kvinnan i rummet” av Jussi Adler-Olsen.
Längtar till Jättendal så det gör ont.
Förstår dig, tycker Stockholm är urtrist ibland, även om du inte direkt sa det, men det är något fattigt här. Vi kom inte heller till landet och jag förstår tror jag vad du uppskattar där. Annars är du otroligt rolig, dina personbeskrivningar är väldigt underhållande,-), nu ska jag sätta mig i solen, ha det så bra, du bor ändå i en spännande stadsdel och vacker, även om Josefin Crafoord tycker det mest är bondlurkar där, men det är ju dom vi längtar efter ute på landet:-))
Jsså, Josefine Crawford säger det. Men då har hon väl inte mer fantasi och handligskraft än alla de andra som trängs på Västerlånggatan. Vik av från strömmen och gå upp i gränderna och träffa de inbitna infödingarna!
Och du Monica; tack för berömmet.
” Överallt lurar ungdoms-Satan. Greven är en skarpladdad hormonkanon var än han lägger sin hatt.” Haha, den gillade jag. 🙂