Regnet hamrar på taxibilens tak, vindrutetorkarna gnider av och an och himlens portar är öppna. Gamla Stans gränder sköljs med den stora duschen. Det är, som de säger, ett episkt regn när H och jag färdas mot Klarabergsterminalen och bussen norrut.
Hon lämnar av mig vid Gate 16 och Y-bussen som för 180:- ska ta mig till Jättendal.
Medan vattnet hamrar på biltaket pratar vi om uttryck som kan vara besynnerliga för Ny-svenskar. Som t.ex.
”Ana ugglor i mossen” och
”Det ligger en hund begraven”.
H säger:
”Man ska inte gråta blod över spilld mjölk.”
På bussen är det väldigt bussigt. Flickan som sitter bredvid mig, hon kliver på i Uppsala, behandlar mig som smuts. hon tror väl inte att jag ämnar våldta henne här på bussen?
Det lite äldre, de är väl i min ålder, sällskapet som sitter bakom oss är mycket vänliga. De har bevistat en sons 40-årskalas och är lite bakis men stolta över att befinna sig på samma buss som TullaMajas pappa.
Inklämd på det sätt man bara kan vara på en buss lyssnar jag på Susanne Björkmans dokumentär om den s.k. ”Radioeken” och programmet är så sorgligt. Fattar inte varför men jag blir ledsen. Roligare då med radiosporten och deras ”Det här är viktigast i hela världen”-kommentarer om lag i fotboll-EM. Jorden må skapas och gå under och återuppstå men fotboll är ändå viktigast.
Bussen, det är väl därför det är så billigt (och o-klimatsmart) stannar vid varje mjölkpall, E4 är som ett evighetslångt svart plåster men till slut: Jättendal!
Björn plockar upp mig. Det doftar av gräs och örter. Solen skiner. Han skjutsar mig hem till gården. Blåslagen är han för när han efter gårdagskvällens byafest kom hem gick den jävla förstubron sönder, plankjävlarna bara löstes upp och han stod som i n satans björnfälla upp till midjan i trasigt virke, slog sig och fick blessyrer.
Jag älskar lukten av frodvuxet gräs och Björn. Hemma.
Underbart Täppas! Du är kung blogg. 🙂
Skönt att vara på plats tror jag efter det mysiga ressällskapet:-). Här hemma har vi Englandsbesök och hur det nu kom sig så började en barndomskamrat till dottern att prata om TV.nu:-). Kamraten har bott i Storvreten. Så vi har precis tittat på ett avsnitt från 1998, vad kul! Reportaget från Flempan och mittemot på Huddinge sjukhus arbetade jag då. Men programmet var nytt för mig. Både proffsigt och kulturellt och dottern sa att så ser du ju ut nu också fast bättre;-), hon kollade fotot från Polarfesten:-). Ja alltså vad festligt och roligt att sända från en lägenhet i Storvreten och hur bra som helst, det är inte alltid pengaresureserna avgör.