Stilla flyter dagarna i Jättendal. Den täta fuktiga värmen ersätts av en viss skärpa, en begynnande höst. Körsbären är röda.
Det är då Greven kliver av Stockholmsbussen tillsammans med sin vän Alex. Det tar inte mer än två minuter innan gårdsplanen börjar koka av puttrande Mopeder och hesa målbrottsröster.
Jag håller i hatten, ber till Gud och försöker bibehålla mitt lugn. Jag har ju ett Radioprogram att tänka på men nu drar gossarna ned till sjön för att tillsammans med likasinnade från byn ”Grilla”.
Jag går och lägger mig med ”Tornet” av Uwe Tellkamp, en 49 timmar lång berättelse om DDR på slutet.
De har sitt och jag har mitt och huvudsaken att ”Grilla” inte innebär något djävulskap.
Jag, Greven och Alexander
Det är tufft att ha tonåringar och tufft att ha föräldrar,-), hoppas grillningen gick bra.
Som en uppmuntran, (dåligt skämt), kan jag berätta att hos oss på landet grillades de små djur de fick tag på att plåga, som en ytterligare tröst kan jag berätta att det var flickor som var ledande i detta, fast pojkar var med också. Det polisanmäldes och vi ansvarsfulla vuxna som kände sig manade pratade med dem, tror faktiskt det hjälpte, kände i den stunden att ingen någonsin pratat till dem eller med dem förut, de unga lossade tungornas band och blev riktigt talföra. Personligen kände jag både en viss maktlöshet men också ömhet.
Men de som har föräldrar i bakgrunden att prata med och som trygghet går det bra för, det tror jag på.
Hej M!
Vilken berättelse! Lyckligtvis gick vår, alltså pojkarnas, egen grillning något lugnare till. Men visst ligger man med ena örat på tröskeln för man vet inte vad de små liven kan hitta på. Minns hur det var när jag själv var i den åldern och då vet jag att ju faligare desto bättre.
Hej från sign. ”Orolig pappa” d.v.s. Täppas