Fliströjan på, tjurig vind över Riddarfjärden och när jag kommer fram till gymmet kommer jag inte fram till gymmet. Något går fel. Jag går fel, hamnar ute i Hornsgatans cykelbana.
En kvinna uppfattar min belägenhet och hjälper mig att hitta dörren bakom det skyddsomslag de inför ommålning försett hela fasaden med. Det är Katarina Ewerlöf.
Backspolar i mitt inre alla de ljudboksrecensioner där jag varit syrlig mot hennes sätt att läsa.
”I verkligheten låter du ju jättebra” säger jag klumpigt.
”Det gör du med” säger hon överslätande. Vi är sams, ingen är arg på någon och jag blir hjälpt till World Class.
Idag introducerar Peter ett nytt redskap. Det, eller den, heter ”Bulgarian Bag” och den känns som att släpa på en rakad Tax vilken övergödd fått hjärtsvikt och seglat vidare vid uppnådda 30 kg.
Vad gör man inte för att sona sina snedsteg.
Haha, som blodiglar i jätteformat:-). Ser rätt tungt ut! Vad gör man inte för att få njuta sen:-). Elle rom de tvar före:-). Men usch så tufft det andra låter där de gömt dörren. Tur har du att träffa vänliga damer när du är i nöd. Tur de finns, det gläder mitt hjärta.
Monica!
Fattar va´ru menar.
Tjocka blodiglar var heller ingen dum metafor. OCH, SOM SAGT, vad man än använder för redskap så är grejen ju den att man rör sig och använder kroppen. Och så kan man unna sig godsaker. Ikväll t.ex. smaskiga snacks till TV-programmet ”Par i terapi”
Hej från Täppas
Eller om det var före ska det stå, jag brukar inte rätta mig men det kan bli konstigt för dig kanske när det läses av en dator.