De där människorna som konstruerar hopfällbara sittvagnar måste hata tillförordnade barnvakter, typ en Morfar och hans H. Vi sliter som galningar inför ett IQ-test. Det står helt klart att vi är ungefär lika korkade som om vi vore hjärndöda. Det tar 20 minuter att få den där jävla vagnen körduglig.
Under tiden förvandlas Hjördis, 3 år, från Gullefullpussilull till en ylande vrålapa.
Men skam den som ger sig. H upptäcker den där lilla sprinten som gör att vi kan fälla upp vagnen och rulla in Hjördis som en kåldolme i en varm filt. Trots en rätt bitsk vind blir det en skön promenad. Flickans mamma, TullaMaja, kan lugnt avnjuta ännu en föreläsning på konferensen i Umeå i trygg förvissning om att hennes dotter är i de bästa av omständigheter.
Men de där som skapar barnvagnar, de borde kokas i olja.
Musiken, alltså filmmusiken, till vandringen runt byn med Hjördis sovande i vagnen är ”Bound for glory” med ”Black Star Riders”. Var det inte förrförra sommaren vi lyssnade på ”Thin Lizzy” i Sundsvall. Det var med en ny sångare, som lät precis som Phil Lynott, samt bl.a. den legendariska gitarristen Scott Gorham. De spelade enbart gamla Lizzylåtar.
Nu finns samma uppsättning musiker med nytt material. De heter som sagt ”Black Star Riders” och låter generande mycket som ”Thin Lizzy” men sämre musik kan man ha i huvudet när man går runt byn med en Prinsessa i vagnen.