Vinden får takplåtarna att flappra när Jullan och jag går till Christer och fikar. Äter en surdegsfralla med den där marinerade bogen som var Verdis favorit. Färskpressad juice och Opera strilande ur högtalarna.
Jullan pratar om Shanghai. Människor reser till den staden och Jullan är en av dem. Det är mycket bra för då kan jag åka och hälsa på henne. Äta Dumplings på ort och ställe, om man säger så.
Träffar PT-Peter på gymmet och får en duvning som heter duga. Mörbultad, upphängd, nedsläppt och sjöblöt av svett.
Peter fnissar godmodigt när jag bara måste sätta mig att vila.
På kvällen är det själen som ska få sitt. H, Greven och jag går för att se Jonas Hassen Kemeris ”Jag ringer mina bröder” på stadsteatern. Först middag på Café Panorama och sedan teater.
Salongen är fullsatt av en entusiastisk publik. Begriper inte helt handlingen, om det nu finns en sådan, men det är väl en lek med invandrarpersonligheters självbilder och ett veritabelt kalejdoskop av bild- och attitydfragment.
Skådespelarna är inte som publiken d.v.s. vit bildad medelklass. Om man ska vara elak liknar det en hel del akademisk invandrarporr: oj vad vi är fina som tar del av nuet här men ska vi inte vara sådana snåljåpar. Föreställningen är suggestiv, bitvis väldigt kul och nästan hela tiden medryckande.
Greven gäspar inte en enda gång och när vi går hem längs Drottninggatan, förbi Riksdagen och upp i Gamla Stans gränder känns det som om dagen varit lyckad.