Solen ligger på, allt luktar, gräset växer och Rufus går in och ut. Han jagar fjärilar och slår en lov in för att kolla om där finns något gott att äta.
Vi sitter på trappen, dricker kaffe och försöker ta in detta oerhörda som är försommaren.
En försiktig vindpust får den inre verandadörren att knarra och det stör mig. Fäller ut benen, reser mig och rätar på kroppen. Då slutar det att låta om dörren. Slår mig ned igen, tar en klunk kaffe och så börjar den förbannade dörren att knarra igen.
Upp och hoppa men just som jag ska göra något åt saken upphör knarrandet.
Slår mig ned och då, givetvis, börjar dörrhelvetet att låta igen.
Gör slag i saken och stänger den pratande dörren ordentligt. Slutknarrat.
Om jag varit en Zenbuddistisk lärare hade jag tänkt något fiffigt om att en genuin vila kräver aktiv handling men nu är jag bara en vit medelålders man som försöker njuta sitt kaffe i lugn och ro.
Om jag varit Haruki Murakami hade jag kunnat skriva en lång historia om ett knepigt ljud. Läser/lyssnar på hans ”Elefanten som gick upp i rök och andra berättelser” och fängslas av hans förmåga att beskriva det obetydligas betydelse.
Härligt att läsa, som vanligt! Dessutom tycker jag att din katt är så fin!
Hälsn från Ulla