Under lördag eftermiddag går vi ärenden, Kurt och jag, och han bjuder frikostigt på sina iakttagelser: ”Där sitter ett jävla Hipsterpar och äter Kebabrulle på trappan till Tyska Kyrkan. Han har luva och kommer att spilla ned skägget med Kebabsåsen. Hon är rödstripig, osminkad och grå i ansiktet. Snart kommer de att gå till Nytorget och dricka lokalt brygd Indian Pale Ale varpå de går hem och spelar en repig vinylskiva.” Greven fördomar? Ånej då.
Han upplyser mig om att man kan få en Stor Stark på flera barer längs Sveavägen för 24:- vilket onekligen är en viss skillnad från de 72:- som man får betala på Stureplan. En kille med Rosa skjorta, solbrillor, dryg uppsyn och fett bakåtstruket hår glider förbi i en nedcabbad Jaguar. ”Där står ett svartklätt par. Båda har svart skitigt hår och är tatuerade precis överallt. Han har en jävla ring, som en tjur, i näsan och ringar plus en massa andra Piercingar i hela ansiktet.” ”Det tycker säkert att de är väldigt speciella” säger jag och tänker att alla de där utsmyckningarna är deras bebisar.
Vi går på biografen ”Victoria” vid Götgatan och ser ”Svenskjävel” som visar sig vara en rätt rörande film om Svenska ungdomar som arbetar i Oslo. Främst handlar filmen om Anna, en konstnärlig flicka med alkoholproblem. Hon får jobb som barnpiga hos en man vars fru är borta någonstans. Anna och den Norska mannen får ihop det och hon får till och med följa med som middagssällskap hos mannens vänner.
Dryga medelklasspersoner pratar om Polacker och Svenskar som vore de en sämre, fattigare, sort. ”Det är deras Karma” sluddrar en man och Anna avfyrar filmens bästa replik: ”Norge är som en utvecklingsstörd kusin vilken vunnit på Lotto”.
Sällskapet skrattar ansträngt och säger kort och gott: ”Svenskjävel”.
Greven levererar mig till restaurangen ”Naturligtvis” på Kommendörsgatan. H:s kollega som också heter Helena, bjuder på middag och maten är jättegod. Jag äter ”Coq au vin” och ”Crème Caramel” med vispgrädde. Stämningen, det är ett familjeställe, är avslappnad och man hör vad de andra runt bordet säger.
Vi promenerar ned över Östermalm, passerar Nybroplan, går över Strömbron och mitt sällskap berättar hur den ljusa försommarhimlen speglas i vattnet. Det är skönt att ”gå ned” maten, luften är något nypig +10, medan det vid Amalfikusten, dit H reser nästa vecka, är +18 samtidigt som det i Tirana, dit jag åker om en månad, är +23.