En affär som säljer helande kristaller och Buddhastatyer ligger vägg i vägg med en som specialiserat sig på galgar, en frisör samt en liten Indisk restaurang. De olika molnen av matos som tränger ut över trottoaren har en angenäm doft, ingen härsken flottyr, och människor som vi frågar efter vägbeskrivningar är trevliga, tar sig tid och allt detta och mer därtill får London att kännas som en mycket stor (c:a 10 miljoner) småstad.
När vi på kvällen ska ta oss en bra bit bort instruerar Jullan H att ladda ned Uber-appen.
Det är som att kliva rätt in i en cyberpunkig roman av William Gibson när H beställer en taxi genom den nya appen. Bilen dyker upp som en liten blå prick på en stadskarta, man får reda på bilens registreringsnummer och förarens namn och den räknar antalet minuter som det förmodligen tar innan den kommer.
”Nu kommer den över London Bridge.”
”Nu verkar den ha fastnat i en trafikstockning.”
”Nu kommer den över London Bridge.”
”Nu verkar den ha fastnat i en trafikstockning.”
Det är betydligt billigare än vanlig taxi, kostnaden dras från ett kort, inscannat med telefonens kamera, och kvitto kommer på mailen.
Jullan väntar på en Italiensk restaurang och vi äter en otrolig middag i det högljudda sorlet.
Konstigt. Vaknade denna morgon flera hundra mil bort, i ett annat land, nu sitter man här som i en Engelsk film och smörjer kråset.