Solen ler blygt, vinden är loj och luften lätt att andas. Allt är på topp. Kängorna nysmorda, äpplen och vatten i ryggan och det är bara att knata iväg.
Följer Hårtevägen, min bästa vän, ända till jag får havsvindar som drar i kepsen.
Äter ett äpple, röker en pipa Greve Hamilton och vänder hemåt, kommer ned till korsningen Hårtevägen/Mellanfjärdsvägen, tar till höger och räknar 250 steg. Känner med käppen. Inte fan finns där någon Djurstabacke, den som går upp mot Hans-Åke och, där jag ska svänga hemåt, via Bäckmans.
Går vägen fram och tillbaka. Sticker käppen som en stektermometer i växtligheten men kammar noll. Väghelvetet vägrar att säga ”Här är jag”.
Har jag kommit på fel sida av vägen, varifrån kommer solen och det känns som om jag är vilse på Mars eller snarare som att Djurstabackens fot är som en tvål i ett badkar.
Till slut stoppar jag en bil.
Det är en hyvens prick, en Stockholmare, det hör man på tugget, som kör, jodå, jag är på fel sida av vägen. Hur fan gick det till. Han skjutsar mig till Djurstabackens fot och jag tackar honom ordentligt, känner mig verkligen räddad.
Tar en ny rök, påbörjar vandringen uppför Djurstabacken och när jag slår käppen i några postlådor på vänster sida är det bara att gira tvärt vänster och efter någon knapp kilometer är jag hemma.
Rufus kommer fram, förmodligen har han varit under huset, mjauar upphetsat medan jag fumlar med nyckeln och strax är vi inomhus.
Rufus kastar sig över matskålen och jag funderar över hur den där Djurstabacken kunde vara så svårfångad en annars fin Oktoberdag som denna.