Nordanstigsbladet informerar att det är dags för årets Ugglesafari i trakten av Gnarp. ”Let´s dance” i TV är inte något som går upp mot det.
Vi samlas vid skolan i Gnarp, Maria, René, jag och tjugotalet till. I samlad trupp, en lite Ugglesugen karavan, färdas rätt ut i vildmarken, parkerar och påbörjar några kilometers vandring in i den stora tystnaden. Det susar svagt i trädkronorna. Knapret från broddar mot isblank skogsbilväg och så stjärnhimlen. Luften är härlig och ibland stannar alla upp och bara lyssnar.
René, Maria och jag går arm i arm. Om någon halkar på isen får den hjälp att hålla balansen.
Vi spetsar öronen, en Pärluggla borde man kunna höra men den där gubben som annars inte har några andra än sina kor att prata med kan inte hålla snattran.
Jag tycker ibland att jag hör en uggla men det är troligtvis min fantasi, och viljan att verkligen höra en uggla, som spelar mig små spratt. Och så den pratsjuka bonden på det.
Ledaren för gruppen, en Hansson, gör upp en eld och så står vi, eller sitter på några stockar, fikar, grillar korv och pratar. En snäll man lånar mig sina Lovikkavantar och allt är mycket okomplicerat och trivsamt.
Om vi hörde Ugglor? Nja, inte så mycket men det är nästan overkligt skönt och gott att i skogen dricka kaffe runt en eld sent på kvällen under en gnistrande stjärnhimmel.