Snön yr, traktorer bökar som urtidsdjur i omgivningarna. Under snö och is bubblar bäcken. Fyller lungorna med vinterluft och kan inte få nog.
Går vilse, snöplogskanterna är luriga men kommer rätt igen.
Träffar Anders som är ute och motionerar två hundar.
Går vilse igen. Ingen fara, jag har ingen brådska men som tur är stannar Janina Stoor och berättar var jag är.
Hon är konstnär och en framgångsrik sådan.
”Jag skulle inte klara av att bli blind, Hur skulle det då gå med bilderna? Jag skulle bli tokig” funderar hon.
Jag berättar om mitt skulpterande, att jag har ”ett språk i händerna” och att detta med att förfärdiga saker som slutligen gjuts i brons, håller mig ifrån att bli tokig.
Hon placerar mig vid rätt snöplogskant och en bit längre upp i backen ropar Anna Savolainen att hon har en ny Kommunalröd ryggsäck åt mig.
Samtidigt stannar den där roliga kvinnan, är hon Maorier?, och levererar en blixtsnabb Engelska, kallar mig för ”mate” och går på. Hur kul som helst.
Fortsätter uppför nästa backe, går vilse igen, det var väl själva fan, men hittar till slut min egen tunnel genom snöröken.
Hittar hem, med en ny ryggsäck dessutom.