Jättendal

BEFRIELSEN ÄR BORTA

Ännu en varm sommarmorgon och H sitter i en korgstol och prasslar med tidningen. Hon läser ”Paganinikontraktet” i DN, det är vinstilla och almens blad hänger sysslolösa och tysta. En humla vimsar runt och jag sitter på trappen och puffar på ett stopp Greve Hamilton.

Funderar på gårdagskvällen när vi åter igen var på middag. När vuxna människor gör saker tillsammans äter de middag och samtalar.

Efter middagen gick vi en trappa upp och satt i en liten sal med timmerväggar. Förmodligen kall och ogästvänlig på vintern men nu ett perfekt rum att dricka kaffe och äta Princesstårta i. Gamla sköna nedsuttna fåtöljer, trasmattor, skugga och inga myggor.

Herrn i huset undrar om jag har semester och jag säger som det är; den här veckan är det lugnt men nästa vecka börjar jag med ”Ring P1” igen.

”?”

”Det är ett radioprogram dit lyssnarna kan ringa för att gaffla om precis vad som helst med en programledare och nästa vecka är det som sagt jag”

’ Han har aldrig hört programmet men brukar lyssna på ”Vinyl” på väg till jobbet.

Han har inte bott i Sverige på många år och är inte så insatt i Svensk Radio och han tillhör inte ens de som knappt kan stava till Radio men som igenkännande skiner upp när de hör rubriken ”Sommar, sommar”

Plötsligt tänds ett ljus i honom och han minns att på 70-talet, när han bodde i Sverige, brukade han älska att lyssna på Kjell Alinge och Janne Forsell. Även jag blir alldeles varm när vi börjar dra olika sketcher ur det underbara programmet som hade underrubriken”Kulturfunk från de befriade områdena”

Vi återupplever de där absurda och gränslösa stunderna vid radioapparaten. Det var tider det.

”Vad hände med dem sedan” undrar han och jag säger att jag inte vet så noga men att Janne Forsell gjorde ett antal reseprogram för TV som nog var bra men rätt humorlösa. Kjell Alinge å sin sida har ibland radioprogram i P2 och de är nog också fina och bra på sitt sätt, han spelar spännande musik, men själv har även han blivit humorbefriad, smackande självgod och pretentiös på gränsen till vad man står ut med.

Idag förvaltas deras humor, den som de på den tiden hejvilt hackade upp ur en lyckans guldåder innan den förslöts, av ”Mia och Klara” och den manliga motsvarigheten ”Mammas nya kille”

PEAK

”Alla dessa dagar som kom och gick; inte visste jag att det var livet” citerar H och jag lägger till

”Det är då det stora vemodet rullar in”

Vinden ruskar om i Almen ovanför fikabordet, en svala störtdyker och K:s kompisar har åkt hem. Det är tyst, så tyst, sorgligt och vackert, och det är helt klart så att sommaren  peakat.

GRILLA

Första gången jag kom i kontakt med den moderna tidens grillfenomen var på ”landet” d.v.s.vårat medelklassommarställe på den tiden Tage Erlander var Statsminister. Grilla hade man väl gjort, bränt och fumlat med korv över öppen eld, men detta var något annat:

Grannarna som var Stockholmare samlades om kvällarna på stranden vid en liten anordning av tegelstenar och en fotskrapa hängande över en glödbädd.

Vi låg i buskarna och kollade. Han som i sitt vardagsyrke som direktör gick i kostym satt nu i en fritidsskjorta och lätt vinberusad knäppte på gitarr. På gallret fräste kött eller vad det nu var.

Så där höll de på kväll efter kväll under Juli månad.

Med andra ord fick jag tidigt, redan för 50 år sedan, ett hum om vad grilla är men ändå begriper jag inte dess betydelse idag. Det är ungefär som, kopplingen kan verka långsökt men ändå, när det står i Lokaltidningen att ett brödrapar våldtog och ströp en grupp flickscouter, brände ned en 170000 kvadratmeter stor Galleria till grunden och avvek i en stulen Boeing 704. Längst ned i artikeln står det att anledningen till detta var att bröderna hade ”Festat”

Men ok, att grilla betyder att man sitter ute, äter kött lagat över glöd, mumsar bakpotatis och sallad och sköljer ned alltihop med en Kikki-festis.

Men när detta är klart; vad gör man då? Bränner ned en Galleria?

Det är nog lite olika kan man tänka. Man sitter väl och småpratar. T.ex. om den där f.d. Arbetsmarknadsministern som aldrig kan ha haft rent mjöl i påsen och att Tuli Kupfenberg dött 86 år gammal.

Allt medan grannens fru, Stockholmare , målar några pinnstolar hon köpt på en Loppis med skär lackfärg, svär åt myggen och ropar åt maken att han ska tända grillen.

Så där håller det på. Det är sommar och ingenting särskilt händer.

LÄNGE LEVE TJALLE TVÄRVIGG

Packar det nödvändigaste, tar ut myggfönstren och stänger om huset. Vi gör en snabbtur till Stockholm och Kris Kristofesson-konserten ikväll på Circus.

Kollar mailen och Tuija, min mailkompis sedan några år, skriver att hon tänker öppna ett pensionat i Prvence. Byta sitt arbete som plit och terapeut på ett kvinnofängelse mot en tillvaro som pensionatsvärdinna.

Tuija  läser mycket och jag berättade för henne igår att jag just skulle sätta tänderna i Carsten Jensens ”Vi, de drunknade” och hon säger att usch, den stod hon inte ut med trots att alla älskar den. Lika illa tycker hon om Stieg Larsson-böckerna och hon formligen hatade den första filmen om Salander.

Jag älskar henne, alltså Tuija,  också och jag känner igen mig i det där med att absolut inte kunna gilla något som alla faller i farstun för.

Den enda gången jag fått en krönika stoppad, och det trots att min bästis var chefredaktör på den tiden, var en text till Damernas Värld där jag ondgjorde mig över ABBA i allmänhet och Benny Anderssons musik i synnerhet.

Det är inget fel på honom, jag har träffat honom flera gånger och det är en trevlig kille, men jag står inte ut med den inställsamma tonvärlden. ABBA med hamrande Robert Wells-piano och skrikiga röster är fortfarande vedervärdigt.

För några år sedan vittnade människor om att de egentligen alltid älskat ABBA men att det på 70- och 80-talet inte var politiskt korrekt att tycka om dem. Nu sa de att de befunnit sig i ett tankarnas Gulag och inte vågat tycka om ABBA. Istället satt de och nynnade med i Hoola Bandoolasånger och tvingade sig igenom  FiB/Kultrufront.

Inga av  de har någonsin varit några att hänga i Julgranen och de enda som var riktigt coola på den tiden var Arbete & Fritid, International Harvester, Träd, Gräs  &Stenar, Hansson & Karlsson och Fläsket Brinner för att inte glömma Jan Hammarlund och Turid.

Men allt det där var förr. När Farfar var ung var det liv i luckan. Nu för tiden är alla så medgörliga och när vi förra året var på en utomhuskonsert på Zinken på Söder med Kent   och han som en gång var sångare i Ebba Grön, Thåström, var den senares förortsromantik så bedagad att det växte skinn på den och Jocke Berg i Kent avslutade konserten genom att uppmana alla att inte dricka sprit och göra något dumt utan lugnt och fint gå raka vägen hem. Lagomheten firade triumf och över allt ihop lyste Jan Björklunds nöjda ansikte.

Hade detta hänt förr i tiden skulle det ha kunnat hända att sångaren eldade massorna till att göra uppror.

Medan vi packar funderar jag över om man som gubbe blir grinigare och snarare till att fördöma och ”dissa”? Ensam på sin bergstopp med milsvida skogar vid sina fötter kan man vara hur smart som helst och till och med njuta av att ropa avlyssnad endast av en Räv.

Förväntar mig inte att Kris Kristofferson kommer att mana till kamp mot onödiga auktoriteter men det är roligt att han som är så till åren kommen, faktiskt femton år äldre än jag, fortfarande rör på sig.

Lyssnar på tåget på DN:s taltidningsmojäng och i Söndagsbilagan intervjuas en blind bloggare från Västerås. I artikeln påpekas det att det inte finns några funktionsnedsatta inom vare sig politik eller media.

Men jag känner mycket väl till minst  en blind programledare och för några år sedan hade vi en blind socialminister: Bengt Lindqvist.

Dessutom hade vi, fram till den senaste veckan,   en Arbetsmarknadsminister som verkar ha problem med det mesta, bl.a. det sexuella .

Persongalleri
Täppas: Han som skriver Bloggen.
Maria: Maria, min Älskling, arbetar på bank, är grym på att plocka hallon, koka sylt, bra träningskompis och som pricken över i, en obegripligt kompetent syntolk.
Arlindo och Carine: Efternamn Gomes, svåger resp. syster till Maria.
Martin: heter Nilsson i efternamn, pluggar till lärare och är min ledsagare i Stockholm.
Greven: 20-årig son som har bytt sina hyss mot flitiga extrajobb.
Jullan: 26-årig dotter och webbdesigner. Bor i London.
Fillen: Felix 29-årig son, blandar studier med hårt kroppsarbete.
Nilas: Nilas 34-årig son som tillsammans med Maggen är föräldrar till Theodor och Thilda. Nilas är en grym mekaniker som bor i Hälsingland.
TM: TullaMaja 38, mamma till Hjördis. TM är radiojournalist i Sundsvall. Sänder var morgon, pigg som en lärka, SR Västernorrlands Morgonshow.
Hans: Flink Webbredaktör för Hemsida och Blogg.
Sussie: Susanne. Kvinnlig bästis sedan tidernas begynnelse. Journalist. Sänder Stil i P1 fredagar 10:03.
Stanley: Stanley som är konstnär, bor i Delsbo och är gammal Hippiepolare.
Urban: Min gubbkompis, jobbar som psykiatriker och som jag brukar promenera med.
Hans-Åke: Hans-Åke Bergman, bor i Djursta, Jättendal, hjälper mig med både det ena och det andra och driver Djursta redovisningstjänst.
No images found!
Try some other hashtag or username
Följ mig på Twitter