DYNGASVIN – VATTLÅNG
Den här serien sändes första och enda gången i Jacob Dahlins ”Galaxen”, 23.05 i P3 onsdagkvällar, och året var väl 1984 eller -85. På Tv gick vid den tiden serier som ”Dallas”, ”Falcon Crest” och ”Lödder”.
Jag framkastade för Jacob att jag ville göra en radioserie i samma anda, fast värre, mer skruvad och inte likt något annat.
”Visst” sa Jacob och tillsammans med begåvade tekniker, som Anders Muhr, BeO Åström och Christer Andersson, snickrade vi ihop det första avsnittet. Jacob blev överförtjust. Vilket gav mig en känsla av att; jag kan ännu bättre, mer och värre. Så stimulerande var det att arbeta med honom. Torrboll? Inte mycket.
Jacob skrattade så tårarna rann.
Själv bodde jag vid den tiden i Vattlång, Hälsingland och jag undrade lite oroligt över vad byborna skulle säga när jag lät en berusad gorilla våldta en rullstolsburen dam uppe i en björk. För att inte tala om när den perverse drängen Läder-Sven fick Ko-AIDS.
Vattlångsborna sa inget. Antingen struntade de i mina tokerier eller också var de rentav lite stolta över att bynamnet nämndes i Sveriges Radio.
Jacob tyckte i vilket fall att även det där med Ko-AIDS var kul trots att han själv då redan var HIV-infekterad. Det var en av hans goda sidor; för honom fanns inga heliga kor och vi kunde skratta åt allt. Precis allt.
På något sätt fick jag originalbanden i min ägo och de senaste 20 åren har de legat i en skrubb i gammelhuset. Kerstin på SR Västernorrland förde nyligen över materialet till en hårddisk och Hans, min Webbredaktör, lägger nu ut de existerande 13 avsnitten på min hemsida.
Så vänner av riktigt sjuk humor, spetsa öronen, följ den hänsynslösa kampen mellan Ludna Conrad Conradsson och Limpan Limpeborn, för här kommer DYNGASVIN – VATTLÅNG!
PUDEL
Som den snarstuckne gubbe jag allt mer blivit dömde jag i ett tidigare inlägg helt sonika ut en hel åldersgrupp. Det var 30-åringarna jag förlöjligade och detta bara för att jag läst en medioker krönika av Hanna Hellquist. Den handlade om hennes 30-årskalas.
I gårdagens DN skrev samma Hanna en ljuvligt underbart bra krönika och jag tar tillbaka allt jag sagt om 30-åringarna.
Det var vara det, som Jacob Dahlin brukade avsluta en lång harang i telefon.
KLUTUR
Oändligt tom himmel, kyrkan på kullen nere i byn har just ringt in helgen och svalorna piper klart och tydligt trots att batterierna till den diskanthöjande hörapparaten är slut. Sommaren är som Blake-dikten: ”How sweet I roamed fråm Field to Field” Den som The Fugs gjorde tillgänglig för min generation av kringströvande naturrebeller.
Lika bra att överlämna sig, hel och hållen och gå upp i sommaren.
H ligger i hängmattan under äppelträden och läser Jens Lapidus, Yngste pojken K sitter i sin säng, kliar sig och tittar på en Beck-film på datorn och äter Chips med Sweet Chilismak. Själv summerar jag dagen och gläds åt att vår vattenkontroll vid det årliga Jordgubbsloppet avlöpte enligt planerna. K och hans kompisar stod beredda med saft eller vatten är löparna gnodde förbi längs byvägen. Själv satt jag på en pinnstol som vattenkontrollens ålderman och kontemplerade. Vi var en del av ett slags kulturbegivenhet för människor med nummerlappar på bröstet som springer i ett stort Jordgubbsdoftande landskap är väl också Kultur?
Jacob Dahlin brukade säga Klutur och det bara för att markera avståndet till de löjliga kultursnobbarna.
H var också väldigt skeptisk när vi en dag i början av veckan for till Delsbo för att gå på en Poesi och Musikföreställning på Dellenbaden, beläget på näset mellan Södra och Norra Dellen.
”Tänk om det bara kommer kärringar i linnetunikor och trähalsband?”
Jag sa att hur det än blir så blir det säkert bra och jag ville så gärna höra Anna-Clara Tidholm och hennes kamrater Viveka Sjögren, Åse Berg och Helene Rådberg.
i det kvinnliga författarnätverket Bläck De har två medlemmar till men de kunde av olika anledningar inte vara med denna kväll i en samlingslokal som doftade både frireligiositet och tillresta badgäster med solparasoll, utflyktskorgar och heltäckande baddräkter ljusår från Tanga String.
Föreställningen hade börjat för vi hittade inte på direkten och vi satte oss längst bak. Jättebra ljud och H viskade att det inte fanns ett Trähalsband så långt ögat nådde. Publiken var en samling Dellbor, möjligen en del frireligiösa som liksom hörde till stället och ett antal ord- och ljudintresserade. Bandet som kompade heter Tzeitel, kommer från Torsåker i Gästrikland och det var bara basisten som hade snopp.
Rätt snart försvann känslan av att ”detta är en kultursatsning och nu är det bäst man lägger sitt ansikte i lagom kultiverade veck” för orden och ljuden byggde bilder och det hela artade sig till en upplevelse som snurrade kring sin egen axel och det var oviktigt huruvida detta var Fin Kultur eller Ful Klutur.
Bandet spelade en upplöst blandning av Balkan, Latino och Svensk Folkmusik.
Anna-Clara läste en sak om den märkliga upplevelseturismen och det helsjukt paradoxala med ett ”Vildmarkscentrum”
Sedan blev det fika vid ett grovt tillyxat utflyktsbord utomhus och man fick tillfälle att tacka de medverkande, frottera sig lite med Elisabeth Rynell, hon som skrivit Ho Hai och snacka lite goja med Jerry.
Kommentarer