World Class

1 2 3 13

TRÄNING OCH BRONS

Vinden över Riddarfjärden, varm och kraftig, omsluter mig när jag promenerar till World Class Slussen för att träna med min nya PT.

 

Hon heter Linda och är genast med på noterna när jag förklarar att det inte främst är biffiga muskler jag behöver utan att hitta balansen. När man inte ser marken, golvet eller väggarna kan det bli problematiskt att liksom väga sig själv, bokstavligen, in i tillvaron.

Vi tränar i en timme, hon är bra även om jag hatar att stå på ett ben och göra något slags baklänges utfall med det andra.

Går tillbaka till Gamla Stans T-bana och träffar Felix. Tillsammans åker vi ut till Adrian i Tensta. Han har ett bronsgjuteri och verkstad under ett P-hus.

Adrian har gjutit mitt senaste Fogelbad och jag får Sockerdricka i hela kroppen när hans assistent sätter skapelsen i mitt knä.

Adrian pratar på, medhjälparen skrattar i bakgrunden, serverar mig Turkiskt kaffe och Felix en öl.

Vips har tre timmar gått, det är hur trivsamt som helst men till sist bryter vi upp och går för att äta middag på, förmodligen, stans bästa Indiska Restaurang.

Inget tingeltangel, inga vita dukar, stolar med bedagade sitsar, en storbilds-TV på väggen, skrålig Indisk pop och sist men inte minst: Tunga kryddiga moln av dofter.

Maten, makalöst god, hämtar man vid disken som i en skolmatsal.

Till råga på allt är det väldigt billigt och när vi mätta går över Tensta Torg skriar måsarna över taken och en gubbe, antagligen rätt packad, sjunger eller reciterar, högt och ljudligt på, kanske, Arabiska.

Felix bär Fogelbadet i famnen, inslaget i en svart sopsäck, och förmodligen ser vi ut som rätt Svenniga Jönssonlikamedlemmar, på väg med stöldgods.

BALANS

Puta ut med rumpan men inte med höfterna och tryck ned revbenen medan du lyfter ena benet och sänker kroppen mot golvet” säger PT-Sanna.

”Herregud, jag känner mig löjlig. Vad ska det här vara bra för?”

”Magen” säger hon som om det är fullständigt självklart. ”Det är i magen som centrum för kroppens balans sitter.”

Det låter bra, mitt mål är inte att bli biffig utan att att inte snubbla och liksom balansera in mig i tillvaron. Känner på magen under övningen och den är faktiskt fast och fin.

Hitta balansen kanske det även kommer att handla om ikväll på ”Late Night Show” på Gräv 2017 i Uppsala. Under ledning av Jenny Strömstedt och Steffo Törnquist prata om samhällsklimatet, hat och hot.

Som en av programledarna för ”Ring P1” tycker jag att SR:s avtal med Staten är rimligt: Man ska, i Public Serviceradio vara För Jämställdhet och alla människors lika värde. Vi ska vara uttalat Mot Diskriminering.

Om stämningar på bl.a. Sociala Medier hävdar att det är Vänsterextremism är det inte mitt problem.

Pether Öhlén ringer och berättar att TullaMajas och min första pod, under namnet ”Fogelbergs Ljudbokspod” ska sändas i P1 Annandag Påsk och det är ju hur kul som helst.

Väntar på Felix, han ska följa mig, ledsaga, till Uppsala och fördriver tiden med att lyssna på Magnus Roosman när han läser Edward St AubunsModersmjölk”.

Felix är skärrad när han kommer. ”Det har just varit ett terrordåd i city.”

Jag fattar ingenting men vi påbörjar promenaden till Centralen. Sirener ylar, helikoptrar smattrar när vi går ut på bron vid Riddarhuset mot city. Min kropp reagerar segt. Allt är så drömlikt.

”Herregud, där är poliser med dragna vapen.” Felix arm skakar och han störs av mitt lugn. Kanske beror det på att jag inte ser och det jag hör är som vilken Ljudbok som helst.

Vi går ut på Uppsalapendelns perrong trots att alla tåg är inställda men det står en polis där inne och ropar att alla måste skingra sig. Inga folksamlingar!

Plötsligt ropar någon att de skjuter inne i stationshuset och alla börjar springa. Felix släpar mig och när perrongen tar slut skyndar vi över banvallen, kliver över räls och går uppför en trappa.

”Bor inte Urban här någonstans?” Undrar Felix och vi halvspringer mot hans port. Får portkoden över telefonen och Urbans bedyrar att vi är hur välkomna som helst.

Felix sliter upp porten och strax sitter vi med kaffe och smörgåsar plus rösterna från TV:n.

Men hur ska vi komma tillbaka till Gamla Stan och något Gräv är det inte tal om.

Verkligheten har tappat balansen.

”Jag har inte varit så rädd sedan jag mötte en Leopard i Nepal” säger Felix. Urban skrockar, tänder en Marlboro och slår i mer kaffe.

”Ja jävlar i min lilla låda.”

LATISSIMUS DORSI

  Gamla Stans gränder är klädda med fluffvit snö. Plogningen hänger inte med och det bildas tilltrampade stigar.

”Vad har du gjort idag?” Frågar Eliot som sitter i kassan på Munkbrohallen.

”Tränat Latissimus Dorsi och gjort en del balansövningar med min PT Sanna.” Jag kommer direkt från gymmet, har snö på kepsen och vill ha med mig en klase bananer innan jag pulsar upp i gränderna,  riktning Tyska Kyrkan.

”Lati vadå?”

”Det är den stora ryggmuskeln och om man inte som äldre  vill bli krokig eller få gamnacke är det bra att träna den.”

”Aha, kul att se dig förresten” och så tar han betalt för bananerna.

  Latissimus Dorsi är inga dåliga grejor, jag säger då det.

TRUMP, TRÄNING OCH CARSTEN JENSEN

Hinner knappt av Y-bussen förrän jag står hos ChristerCaffellini på Västerlånggatan och hinkar kaffe. Det kaffe jag dricker i Jättendal är inte dåligt, Gevalia Eko Mörk, men att jämföra det med Christers fika är som att ställa Jättendals fotbollslag bredvid Malmö FF.

Äntligen! Efter fyra timmar med Y-bussen belönas jag med kaffe hos Christer på Caffellini

Ett inlägg delat av Täppas Fogelberg (@blindfotografen)


Börjar med en stark Latte, två kaffeshots, och toppar med en enkel Espresso. Den senare är så stark att nackhåren står rätt ut men smakar ändå inte som något man skrapat ur skorstenspipan.

Det är kul att vara åter i Stockholm. Stöter ihop med Loni, hon som har syateljé i Tyska Brinken, morsar på Ann som vallar sin hund Pankie och så vidare. Folk är vänliga. Det beror förmodligen på Solen och ljuset.

Går längs Riddarfjärden på väg till World Class Slussen och träffar min nya PT, Sanna, och vi pratar om vad jag behöver träna. Det handlar inte så mycket om muskelknutteri som att vara rörlig och känna balans. Om man, som jag, inte ser väggar, golv och tak kan man bokstavligen få problem med att balansera in sig i tillvaron.

PT-Sanna och jag

PT-Sanna och jag

Sanna säger att det finns 20-30-åringar som inte utan stånk, stön och med stöd av händerna kan ställa sig upp från att vara sittande.

Hennes faster, 73, kan från sittande i skräddarställning resa sig upp i stående utan att med händerna röra golvet. Detta kan även Sanna vilket hon demonstrerar.

Att avfärda rörlighetens betydelse är som att likt Trumps vicepresident, förneka Darvinismen och all vetenskap utan hålla sig till ”alternativa fakta” som Bibelns skapelseberättelse.

Apropå Trump menar min modemedvetna väninna att anledningen till att Trump bär så lufsiga kavajer måste vara att han vill dölja sin väldiga (otränade) rumpa.

Det är bra att byta PT ibland för inga av de övningar Sanna kommer med har jag gjort förut. Det våras även för träningen.

Mot kvällen äter Felix och jag på ”Jerusalem Kebab” i Gåsgränd. Kebabtallrik med Humus, Tzatziki, friterad broccoli och bulgur. En man kommer in och pratar Arabiska med Jerusalemmannen.

”Det är min svärson” säger innehavaren ”och han brukar ringa till dig och bråka om Palestina” Han skrattar och fortsätter att berätta:

”Det var han som införde Falafeln i Sverige för många år sedan. Nu har han en Falafelfabrik och det var hans bröder som utkämpade det berömda ”Kebabkriget” på Götgatan. Men jag höll mig utanför det där.”

Felix och jag mumsar medan vi får ta del av denna historiska skildring.

Vi fortsätter till Kulturhuset för att lyssna på den Danske författaren Carsten Jensen. Samtalet leds av DN:s kulturchef Björn Wiman.

Carsten Jensen, som slog igenom med romanen ”Vi, de drunknade” och som är aktuell med ”Den första stenen” är en sympatisk man. Han menar att han som ung gärna grep till nävarna men att han nu lever ut sin vrede i text.

”Donald Trump är en fascist” säger han liksom fundersamt och menar att de som får mest utrymme i Dokusåporna är de de som är elaka men underhållande. Som Trump.

Han pratar om att de som dras till krig ofta söker en livsintensitet tom slår allt annat. Men i stridens hetta skiter 25% i brallorna.

”De visar de aldrig i Hollywoodfilmer eller i TV-spel.”

1 2 3 13
Persongalleri
Täppas: Han som skriver Bloggen.
Greven: 19-årig son som har bytt sina hyss mot flitiga extrajobb.
Jullan: 25-årig dotter och webdesigner. Bor i London.
Fillen: Felix 28-årig son, blandar studier med hårt kroppsarbete.
Nilas: Nilas 33-årig son som tillsammans med Maggen är föräldrar till Theodor och Thilda. Nilas är en grym mekaniker som bor i Hälsingland.
TM: TullaMaja 37, mamma till Hjördis. TM är radiojournalist i Sundsvall. Sänder var morgon, pigg som en lärka, SR Västernorrlands Morgonshow.
Hans: Flink Webbredaktör för Hemsida och Blogg.
Björn: Björn som brukar hålla till i Jättendal. Regissör, manusförfattare och gubb-bästis.
Sussie: Susanne. Kvinnlig bästis sedan tidernas begynnelse. Journalist. Sänder Stil i P1 fredagar 10:03.
Stanley: Stanley som är konstnär, bor i Delsbo och är gammal Hippiepolare.
Urban: Min gubbkompis, jobbar som psykiatriker och som jag brukar promenera med.
Maria: Träningsbästis i trakten av Jättendal och Gnarp. Enastående syntolkare av film.
Hans-Åke: Hans-Åke Bergman, bor i Djursta, Jättendal, hjälper mig med både det ena och det andra och driver Djursta redovisningstjänst.
Kommentarer
Följ mig på Twitter