Plötsligt sitter Kristina Lugn med oss i bastun. Alltså inte bokstavligen men H har just läst en artikel i tidningen Tara. Den handlar om en antologibok där bl.a. Kristina Lugns dotter Martina skriver en hyllning till sin mamma.
Hon fanns alltid nära allt medan pappan gärna talade vitt och brett om att vara med sina barn men som i verkligheten var ytterst frånvarande.
Senast jag hade en Lugn-kontakt var i Gamla Stans T-Bana när H försökte hjälpa henne när hon skulle kånka en barnvagn uppför trappan mot Riddarfjärden. H blev avsnäst.
För länge sedan, när jag var reporter på Veckorevyn, gjorde jag en intervju med Kristina Lugn. Hon läste artikeln först när den var tryckt och hotade genom sin advokat att hon skulle ta sig av daga om tidningen spreds ut över Landet. Förlaget backade och en hel upplaga av tidningen dumpades till pappersåtervinningen. Ändå var hon inte felciterad. Jag fick i vilket fall en signerad bok av henne vid själva intervjutillfället. Hon skrev:
”Till Täppas från K. Lugn af Sobril.”
En kompis, Mikael S, stötte ihop med henne på ett Apotek när hon var i färd med att köpa Nikotinplåster.
”Ska du försöka sluta röka?” undrade Micke.
”Nej, de här sätter jag i pannan när jag ska sova för då drömmer jag så häftiga drömmar.”
Så där sitter Kristina Lugn svettblank med oss i bastun och hon har ett Nikotinplåster som ett kastmärke i pannan.
Vilken märklig människa.
Eller är det jag som är märklig, utan plåster i pannan, heltid i en lastbil på vägarna och amortering till döds på både huset och bilen. Hundar, ungar och hembryggt äppelvin. Hit med ett nikotinplåster tack!
Fru Lugn har inte alla hästar hemma.
Hon är mycket intressant och skriver väldigt bra tycker jag, beskriver självaste livet, sen kanske hon inte är världens enklaste privat, kanske hon har svårt ta emot en hjälpande hand, hon har nog fått utstå lite väl mycket ibland. Nu frågar jag make språklärare som uppmanar sina elever att läsa prosa, vad han tycker, han svarar: jag känner inte henne!:-)))
Att inte ha alla hästar hemma kan vara en merit i detta land! Att vara en udda planta i denna stad av konformistiska människor kan inte vara annat än helrätt. Varför ska alla tycka, tänka, prata och se ut som alla andra? Trygghet? Ängslighet?
Till maken som är språklärare: känner han inte till Lugn eller känner han inte henne som person, menar han? Att vara språklärare och inte känna till Lugns skrifter torde ju i så fall vara skandal!
Make språklärare svarade lite autistiskt tror jag:-), att han inte kände henne som person, blev något kommunikationsproblem där:-). Annars är dottern och jag mer insatta i hennes texter ändå, det vet jag.
Förresten bara svaret om nikotinplåstret i pannan är stor prosa i sig:-)).
Japp, håller med dig Monica!