Vinddraget får rullgardinen att knakande åma sig lite, sängkammarfönstret står öppet och vårens alla ljud och dofter har fri passage. Förmodligen är det ett helvetens liv på fåglarna där ute men det hör jag inte. Glömde hörapparaterna, de som lyfter de höga fågelfrekvenserna men låter alla lägre toner, sådana som jag hör, tränga igenom, i Stockholm. Bonden plöjer så det står härliga till medan någon annan går loss med en ylande Motorsåg. Famlar efter lillradion och pluggar in. En förtjust röst säger:
”Så låt oss titta på Rödvingetrastarna!”
Ordet Rödvingetrast låter som en nyckel. Den leder till en dörr som slår igen mot min nos. Kan det vara meningen att ”Naturmorgon” i P1 har blivit en förening för inbördes Ornitologbeundran?
Fågelskådare blir överlyckliga när de identifierat en fågelsort men att överbringa denna lycka till mig som radiolyssnare är en annan femma. Jag känner mig exkluderad från en sluten klubb.
Det är något helt annat med modeprogrammet "Stil" som också sänds i P1. Visst, det är min bästis, Susanne Ljung, som är programledare men det är inte den enkla anledningen till att "Stil" inte utestänger mig. Lasse Willén som tillhör ”Naturmorgons” hjärntrust är för den delen även han en mycket god vän.
Mode är jag bara fläckvis intresserad av men när Stil tar upp någon detalj eller person vecklar de ut det skildrade, gör det större och öppnar världen. Man får reda på en massa saker, blir delaktig och upptäcker sådant man inte hade en aning om.
Hur kan det komma sig att det ”Naturliga” som är föremål för ”Naturmorgons” program känns så slutet när något så konstgjort som ”Mode” blir spännande, öppet och utvecklande?
Svara på det den som kan.
Lustigt… Jag lyssnar också på Stil trots att jag är fullständigt ointresserad av programets innehåll. Det är själva programledaren som är behållningen. Hennes säregna sätt att pausera när hon talar och målande beskriva det hon vill förmedla fångar mina öron. Det gör att man känner sig delaktig som du säger.