Det skulle kunna landa ett T-fat på taket proppfullt med snattrande Marsianer, sängen börja brinna, en karavan med vrålande studentflak passera eller varför inte en gangsteruppgörelse nere i gränden. Två skurkfraktioner pepprar varandra med automatvapen så blod och stenflisor yr. Jag skulle inte märka någonting för jag är fullständigt uppslukad av Jussi Adler-Olsens ”Fasanjägarna” läst av Stefan Sauk.
Vilken underbar deckare! Svenska, och en hel del utländska för den delen, kriminalberättelser är besvärande ofta så skitviktiga och tar sig själva på ett halsdarrigt allvar. Genomtrist. Säga vad man vill om Wallander men självironi är inte hans bästa gren.
”Fasanjägarna” förlorar aldrig i spänning trots att somliga formuleringar, bilder och situationer är så dråpliga att jag skrattar gott.
Dra på trissor vilken upptäckt: Jussi Adler-Olsen.
Flera av mina lastbilskollegor lyssnar på ljudböcker. Ibland erbjuder dem mig att låna; ”Du måste lyssna på den här. Den är så bra!”
Tja, man kanske skulle låna Fasanjägarna…