TM som skymtat ”Thin Lizzy” i artistlogerna inne på Stadshuset i Sundsvall, bakom batikförhängen, säger att de ser ut som:
”Tjocka tatuerade gubbar”.
Först lyssnar vi på ”Eldkvarn” som genomför en rutinerad och skramlig spelning. Även här handlar det om tjocka farbröder. Maria menar att trummisen ser ut som ett Marsvin med dallrande hängkinder.
Men trots att bandet på scenen kunde ha varit deras pappor, eller till och med far- eller morfäder, sjunger killar i 18-årsåldern med och kan långa sekvenser av texterna. De har helt klart spisat skivorna eller haft de som välling i sina nappflaskor.
När ”Thin Lizzy” drar igång är det färdiglekt. De tatuerade gubbarna kan sina saker och sångaren är minst lika bra på att sjunga som Phil Lynott. Bandet har ungefär samma antal Z i namnet som ett svenskt dansband men där upphör likheterna.
Det är tungt och stort, ljudet perfekt och sångerna med sina trallvänliga melodier blandas med ett ohämmat gitarr-runkande. Det är så fruktansvärt bra att jag får svårartad gåshud. TM är lätt road för här kommer alla låtarna hon tvingats höra under sin uppväxt.
”Dancing in the Moonlight” och ”Waiting for an alibi” är så bra, så bra och när vi lämnat Gatufesten och Maria skjutsat hem mig och jag försöker sova är det omöjligt. Alla låtarna snurrar runt i hjärnan likt lyckans betong i Paradisets cementblandare.