Från Stockholm, via Jättendal, Falun, Sundsvall och åter Hälsingland beger jag mig med Maria denna kväll till Filmfestivalen i Stocka.
Tre Kulturknuttar: Thomas Tidholm, jag och Björn Skålén
Luften är aningen höstvässad och Äppelsyrlig. Det är röd matta och marschaller vid dörren till Stocka Folkets Hus. Foajén kokar av kulturknuttar likt Grävlingar vilka just blivit belysta med solljus , Nordanstigscelebriteter och cineastlycka. Yvonne och Nisse, de som håller i trådarna, välkomnar i dörren. Temat för årets festival är ”Se Barnet”.
Sveper ett glas alkoholfri Cider och gläds över att inga dussinkändisar från Stockholms vimmel står och är smarta. Det här är landsbygdskultur.
Kortfilmen ”Las Palmas” med en 1-åring i huvudrollen är första filmen. Maria beskriver, syntolkar, bilderna och jag känner mig väldigt delaktig. Det är hemskt fint att vara delaktig. Lika fint som det är fult att vara exkluderad.
Öppningsfilmen är ”Mannen från Le Havre” av Kaurismäki. En hjärtegod berättelse om att gott lönas med gott. En skoputsare med cancersjuk fru beskyddar ett flyktingbarn från Afrika. Aningen kladdigt blir det för en som är härdad med ironi, dubbel- och trippelironi. Det är omöjligt att inte tänka på den Afghanske pojken som sydde igen sin mun.
Ingen gör något så konstigt i ”Mannen från Le Havre” och jag har inte känt sådan vardagslycka sedan ”Karl Bertil Jonssons Julafton” och verkligen inte sedan filmen ”Local Hero”.
Tänker på Felix redogörelse för ”Snabba Cash Rider igen”. Där går allt åt helvete för alla och den enda lilla ljusglimten är ett hastigt förbipasserande leende från en skjuten prostituerad som just ska dö på en akutbår.
På Stocka Filmfestival vinner Det Goda Hjärtat.
Underbart beskrivet! Som om jag varit där. Jag var där känns det som. 🙂