Det är Söndag morgon, ett par timmar innan alla Promenadsugna Stockholmare ska ut och trängas på gångstråk, kajer och brunchserveringar, när jag passerar genom gången under T-Banan i Gamla Stan. En hund Morrar oroväckande när jag kommer och går. Akustiken i gången får ljud att studsa men då jag tycker mig höra att Hunden befinner sig på högerkanten, dess morrande tecknar bilden av en bjässe till dreglande Rottweiler, den tillhör förmodligen en känslomässigt instabil knarkare och som alla Knarkarhundar är den lika stingslig och opålitlig som en Monokelkobra vilken vaknat på fel sida, och jag håller mig tätt längs gångens vänstersida .
Det är inte omöjligt att min vita käpp får hunden att associera till en jättevariant av den Nål som jyckens husse varje dag kör i Armvecket och då Käppen är Tiotusen gånger större än Knarkarnålen kommer hunden att få svårt att hantera sina känslor. Dess Impulskontroll kommer att fara raka vägen åt Helvete och dess Primära lust blir att sätta sina Rabieständer i någon del av min kropp.
Jag smyger som en Indian förbi Hunden. Undviker att stöta käppen alltför hårt i golvplattorna. Detta skulle kunna göra Hunden på ännu sämre humör och mina överlevnadschanser skulle minska i Raketfart.
Det är då jag hör att Morrandet inte kommer från en Hund. Det är en Människa som ligger och snarkar längs väggen. Ett av samhällets Olycksbarn har dunat in och jag kan lugnt gå förbi. Priset jag får betala för detta är skuldkänslor över att jag har en skön säng och tak över huvudet. Dessa känslor av Social Skam bär jag i vilket fall hellre än ett infekterat och varande Hundbett.
Verkligheten kan vara på en massa olika vis som jag som blind inte förstår. Ändå vill jag hellre leva i De Seendes Värld då jag har många fler intressen än min Synstatus.
I helgen gick jag med en vän på Fotografiska Museet. Det ligger på Stadsgårdskajen och har blivit ett så populärt tillhåll för Flanerande och hyggligt kultiverade personer att en kö ringlade sig från Kassan och ut på kajen.
Vi, d.v.s. det var han som såg och ”syntolkade” och jag som lyssnade,till en utställning med det moderna reportagefotots fader: Henri Cartier-Bresson. Bild för bild trädde fram ur ingenting och det gjorde förstås inte att jag såg bilderna men jag tyckte mig förstå dem.
Starkaste bilden tror jag föreställde några barn som leker i resterna av ett Sönderbombat hus. Undrar om det inte var plåtat i Spanien på 30-talet men budskapet var i alla fall tydligt: Bilden var både sorglig och hoppfull. Ett hus har fallit sönder och samman, förmodligen har ett antal människor dött av en plötslig Bomb men då livet ändå måste fortsätta, leker barnen några dagar senare i rasmassorna. Det meningslösa och hoppfulla fångat på en bild.
Detta Foto och Knarkarhunden som inte var någon Knarkarhund sammanfattar min helg. Vare sig man är blind eller inte är Livet ett fängslande ställe att befinna sig på.