Fredag kväll.
”Det här är som dagen före Julafton” säger Maria när H, Marias son Simon och jag lyssnar på ”First Aid Kit” på Skeppsholmen.
Flickorna sjunger som Änglar, bandet är jättebra och allt är fint och trevligt, Regina Spector som kommer strax därpå går heller inte av för hackor, men det är själva Jultomten, som kommer imorgon, vi väntar på: Rodriguez!
Lördag.
”Thank You, Rodrogiez! ”Utropar en man när vi passerar Grand Hotell och strömmar med Floden av människor när vi lämnar Skeppsholmen. Mannen fortsätter:
”Good Show!” H gör mig uppmärksam på att han riktar sig till mig. Visserligen har jag Solbrillor, Svart Hatt men förutom att jag inte är Rodriguez har jag betydligt mer spring i benen än han har.
Stämningen innan konserten var andaktsfull. De flesta var nog fångade av tanken på att det är första gången han spelar i Sverige. Ganska snart inser vi att det nog är sista gången också.
Mannen är skröplig, har svårt att gå men rösten är det inget fel på. Han låter så där nasalt ball som Dylan gjorde för länge sedan.
Det finns ingen inställsamhet över konserten. Rodriguez fumlar lite, drar en historia som skulle kunna vara hämtad från ”Kamratpostens” sida med roliga historier varpå han river av en gammal rökare som ”Lucille. Hitsen, kända från filmen ”Searching for Sugarman” blandas med bluesiga Rocklåtar. Bandet är Tight och en man rättar hela tiden till stolen bakom Rodriguez utifall han skulle behöva sätta sig.
Tänk om han fått återuppstå för tjugo år sedan. Nu får vi vara nöjda med det som är.
Magiskt var det med Rodriguez.
Vad härligt! Vad du hinner med och visst är det jättebra med ungdomar i huset, man har inte tid att bli gammal:-), tacka Greven för det! Och skulle någon med den goda espresson och lilla croissanten med choklad och citron hälsa från Monica så var det jag:-), vilket bra ställe och så trevliga!