“Vi kanske inte behöver ha någon gran i år?” tänker jag högt.
Då kommer ett samfällt rytande, som från en uppretad lejonflock.
”Men vad fan” säger Greven hotfullt. “Det är väl klart vi ska ha gran” säger H som vore det lika självklart som att jorden ä rund. Felix och TM ställer sig också på gransidan.
Jag är isolerad. En ensam ropande röst i en öken av värdekonservatism.
Vi går alla tillsammans ut i skogen. Det utbryter ett intensivt kacklande när granar beskådas och poängsätts. Alla har sina synpunkter. Mörkret tätnar. Diskussionen rullar vidare. Till slut hörs Greven och Felix komma överens om en gran. De tycker båda att det är en fenomenal gran. En nära Disneyupplevelse.
Grannarna från förr, Kerstin och Bernt som tidigare bodde i Östigården, kommer för att äta Lutfisk. Vi pratar minnen. Vem minns inte den gången för över 20 år sedan när jag hade Felix sittande på mina axlar och vi följde Bernt upp i skogen för att hitta en gran. Det var bussigt med snö, Bernt skuttade som en antilop över drivorna medan jag flåsade som en lungsjuk S:t Bernhardshund.
Mörkret föll den gången också. Jag hade fullt upp med att hänga efter den snabbfotade Bernt.
Då ringde det i min ficka. Det var på den tiden mobiler kallades för ”Yuppienallar” och var ännu inte var människas naturliga egendom.
Bernt tyckte det var så otroligt komiskt, prata i telefon i skogen, att han höll på att trilla omkull av upprymdhet.
Det var tider det.
Gran är ute, håller me du.