Efter att ha färdats med Y-bussen, ständigt denna Y-buss, genom en tunnel av fetvaddsdimma, landar man i en ny säsong. Nynnar frenetiskt på ”Tunnel of love” med Dire Straits. Det är inte dimma, det är kärlek.
Vaknar till en syrlig måndagsmorgon. Smockan hänger i luften. Just den här morgonen är blytung. Kanske just för att det är den första morgonen i en satans lång rad morgnar.
Samtidigt: Det är inget särskilt med denna morgon. Det är det som gör den så speciell. Att resa till New York och känna sig speciell är inte så speciellt. Om man tar upp den här morgonen i handen, väger och vrider den, blir den en groda som efter en puss blir en prinsessa, eller prins om man tycker bättre om sådana.
Nej jag har inte ätit Magic Mushrooms, jag försöker bara hantera VARDAGEN.
Går till gymmet och träffar PT-Peter Ottosson. Han masserar det där stället jag slog under helgen, när jag vurpade på trappen, och så kör vi lite ben, axlar, rygg och biceps. Det är inget särskilt med det och det är just det som är så särskilt.
Handlar på Munkbrohallen med hjälp av Amin. Vi skrattar mycket. Den här vardagen blir alltmer älskvärd och när jag kommer hem, lastad som en kamel, med matpåsar håller Greven på att gnida sömnen ur ögonen.
Jag säger att just det här ögonblicket är ett väldigt viktigt ögonblick. Det är en ospeciell vardag och det som är så särskilt med den är att den inte är något särskild. Greven skakar på huvudet. Han vet bättre än att säga emot när jag är på det humöret.
Fortsätter att nynna på ”Tunnel of love”.