”Men vad i helvete, du ligger för fan på internettet!” gastar Greven när han störtar ut ur sitt rum likt en uppretad flodhäst. Han har tappat kontakten med WoW medan jag ligger och smälter maten på kökssoffan, där också routern befinner sig. Den har råkat trilla omkull och en kabel har lossnat.
Hela dagen har han suttit i skolans slöjdsal, en för övrigt tom skola, och sytt klar den T-shirt han haft hela terminen på sig att göra färdig. Ingen T-shirt – inga betyg.
Under dagens lopp har jag hunnit prata i telefon med Stanley i Delsbo.
”Jag har högst 10 men kanske mer realistiskt sett bara 7 % kvar av mitt liv.” Han låter verkligen dämpad, men det är klart, den här hänsynslöst vackra försommaren kan göra vem som helst melankolisk.
”Och katten tar fåglar på löpande band. Den är tokig i rödhakar och tuggar i sig dem likt geléhallon.”
Vi pratar om böcker: ”Slumpens spöke” av William Burroughs och om den jag just håller på med: “Den skyddande himlen” av Paul Bowles, två kanonböcker.
Innan vi lägger på säger han att han ska åka till Ljusdal och handla sin helgranson: en panna rödtjut och tre öl.
Läser/lyssnar på en väldigt lång och läsvärd artikel i DN: ”Jag har sett Sverige bli unikt på fel sätt” av Borzoo Tavakoli. På kvällen sänds en tv-dokumentär om hur byggföretag, i skydd av den svenska modellens nedrustning, ägnar sig åt lönedumpning.
Ringer TullaMaja och frågar om hon vet vem det är som sjunger på den där Avichilåten, är det Christian Kjellvander. ”Hey sister etc.” hon googlar snabbt fram en snubbe vars namn jag aldrig hört. Sedan berättar hon att hennes katt, Sira, hör när hon svänger uppför backen på Öster i Sundsvall. Sira kommer lubbandes när hon kör in på parkeringen mellan husen.
En gammal Volvos traktoraktiga slammer är som musik för den katten.
Ringer Nilas strax norr om Hudiksvall. Han är ensam hemma med barnen, Thilda och Theodor, och jag hör hur saker och ting rasar i bakgrunden. Det låter som om ett gäng frustrerade huliganer håller på att mosa varje möbel. Ibland tar han luren från örat och gastar:
”Nej men se nu vad ni ställt till med, blommor och jord i soffan! Vad tror ni mamma kommer att säga när hon kommer hem?”
Tänk att det kan låta så trivsamt och hemtrevligt när några småttingar är i full färd med att mosa ett hem.
Hittar inte riktigt dörren till gymmet. Johanna har ställt sin bil precis utanför ingången men Emma kommer ut och visar mig in.
Vad skulle jag göra utan mitt gym? Sitta på en bar i Gamla Stan, skölja ned floder av Tequila med öl lyssnar på hissmusiken i högtalarna och bli gubbsentimental? Patetiskt.
Pratar med Emma om Neil Young och Richard Thompson på Skeppsholmen i sommar. Tidlös musik och just här och nu älskar jag att sitta i roddmaskinen, svettas som en galärslav och lyssna på The Band och ” The night they drove old dixie down ”.
Känner igen mig i Grevens uppskjutande av något….Rullrånen!!! Har inte haft fram järnet sen urminnes tider och har frikostigt lovat bort tre lådor. En till dig och två till jobbarkompisar. Hur kan det bli så?
Men ge inte upp hoppet. En dag händer det!
Hej Anna!
Kul att höra från dig och hoppas du mår alla tiders!
Jag tror fortfarande på Rullrån. Har inte givit upp hoppet och jag tror, apropå dessa, att det som blir kvar om jorden går under, förutom Kackerlackorna och Gudrun Schyman så är det just Rullrånen!
Och jag har hittat en man, verksam vid en hembygdsgård i Hälsingland, som är en riktig jävel på rullrån. Fast de är inte så frasgoda som dina!
Hej från
Täppas