Solen är en smed som utan nåd bankar på den glödheta staden när Emma Sjösten och jag går till Skeppsholmen för att lyssna på Richard Thompson. När vi passerat Grand Hotell och Nationalmuseum hörs dova basgångar klättra över Moderna Muséet och i backen mellan Östasiatiska och Af Chapman står en kvinna och säljer hörselskydd men jag säger som min barndomspolare Gösta: Man sätter väl inte på sig ögonbindel när man går på bio.
Emma hittar en plats i skuggan, fika med kaffe och chokladmuffin och så står Richard Thompson på scenen, ensam med sin gitarr. Basker och Combatkläder, en trubadurernas gerillakrigare.
Mina nackhår reser sig när han spelar sina underbart dystra sånger.”Walking on a wire” och ”Valerie” men inte, som han ibland kör B. Spearshiten ”Oops!… I Did It Again”. Han får gitarren att låta som ett helt band med bas, solon och komp, allt på samma gång och det med en underliggande rytm som äter sig in i magen.
Po Tidholm, DN:s utsände, , som vi träffar i VIP-området säger att: Jodå, det var väl bra men att artisten är De Molokna Gitarrplockarnas Konung.
Kanske det, säger jag, men vid min ålder vet man att livet inte bara är en dans på rosor och att stigen genom livet både är minerad och beströdd med törnen.
Åja, svara Po, du har det väl bra och det måste jag erkänna. Särskilt en solig dag när jag får lyssna på Richard Thompson.
Du lyckas verkligen träffa vackra kvinnor, det är väl din karissma.